Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
men till kungadottrens bön
han ej lyssnar; bördens flärd
skyggar blott för hjeltars svärd.
O, för dig allen jag min svaghet kan röja;
det lättar, om vänskapen håller dess slöja.
Ack, fordom du smög dig så djupt i mitt hjerta;
två bommar det har nu: blygsel och smärta.»
svafa.
»Fostersyster! i min famn
hviska fram din älsklings namn:
Säg, är det ej Hjalmar*...?»
Skön Ingeborg for
tillbaka, och så hon Svafa besvor:
»Yid alla odödligas dyrkan och magt
röj icke det ord, som du sjelf nu sagt.»
Den väna Svafa hon qvaldes, hon gret,
men icke sitt lidande skönja hon lät;
ömt slöt hon kungsmön till klappande bröst
och hviskade »Hjalmar» med sakta röst.
Ingeborg.
»Jag hör, att du suckar, Jag ser, att du gråter
för min skuld, o Svafa! men lugna dig åter.
Jag, friare andas; mitt hjerta behöfde
få tömma sig. Qvidandet smärtorna söfde.
Du Hjalmar ej sett sen vår barndomstid:
han fagrare blifvit; ty mandom och frid
nu hvila på hjeltens belockade panna.
Hans ögon väl blixtra; men viggarna stanna
då värnlöse ropa; hans åskande röst
blir mild som vårfläkt, och ingjuter tröst.»
Svafa.
»Sjelf såg jag den tappre, då gäst han var
på Aldejuborg.» —
Ingeborg.
»Och hans bild du nu har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
