Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Ett nödrop der hördes från närmaste skog,
och Hjalmar lopp dit, och han såg några tärnor
bland stammarna skymta, likt fallande stjernor.
Men Svafa stod dödsstel; knappt andan hon drog,
små snöhvita händer för bröstet hon slog.
Svafa.
»Fort! o, fort!
Fremmande vikingar bortröfva der
skön Ingeborg. — Fort! o, fort
hämna rånet, som de gjort,
ehvem det är.»
Och Hjalmar ser en flammande drake:
»Det är sjökungen Hake!
han vänder så ifrigt från stranden.» —
Ut störtar sig Hjalmar, med kastspjut i handen.
Som lax emot klippforsen ror sig opp,
med starka fenor och gullpansrad kropp;
så Hjalmar vid draken sig reser med hast
och hugger kastspjutets hulling fast
i rellingen. Hållande kraftigt om stången,
han äntrar på draken, och strax’han ser
hvar Ingeborg ligger, sanslös och fången.
Ej vikingahöfdingen sett honom än:
han äflas vid seglet, med öfrige män.
jVÅGORNA.
i
»Hej, raskt skall det gå!
Hindren ej draken, J systrar små!
Må bort, liksom roflösa örnar, han flyga!
Må Hjalmar till kungsmön sig smyga,
och famna den smärta liljekropp!
Ett hopp från draken — ett hopp!
Undan, systrar! varsamt förut
han öppnar sin väg med framsträckt spjut;
skynden, bären dem saktelig opp!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
