Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så från kungadottren vek
glädjens solsken hvarje stund.
Sen, när stormens andar bröto
Fyris långa vattenbro,
och ifrån sitt vinterbo
Hjalmars kämpar draken skjöto;
och när öfver djupets fåror
Hjalmar sprang liksom en lo,
och på isbelagda åror
gick än opp, än ned igen,
ordnande för sina män
allt, som till hans sjötåg kräfdes;
då såg kungsmön blek derpå:
liljehvita barmen häfdes
högt, och hennes fötter små
vacklade. Hon ville gå
till sin långa, kära söm:
silkeströja himmelsblå,
rikt med silfverstrimmor prydd,
glittrande som solstänkt ström,
oigenomtränglig, sydd
att mot pilar, svärd och spjut
gifva Hjalmar säkert skydd;
Fåfäng möda, blindt beslut!
Liksom i en svindeldröm
stod hon nu: hon skalf och gret,
arbetet hon ligga lät.
Ingeborg, allena.
»Svaga! ack, du är ej värdig
honom, som för dig vill dö,
honom, som du trohet svor!
Odd! din väna kungamö
fick likväl sin gåfva färdig,
förräp hit till strid du for.
Intet värn jag Hjalmar skaffar;
himmelen min tröghet straffar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
