Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Na Odd icke längre lät sorgen råda;
han skiljde förtroligt de älskande båda.
Odd.
»Hjalmar! att dröja,
är ju att röja
feghet för dem som stå på din drake?
Ej kärlek dig söfve;
ditt mod och din ära nu vake!
Stormen kan stiga, ju längre vi töfve.
Arngrims söner fåfängt oss bida;
le, om för sent vi komma att strida.»
Och Hjalmar vid varningen stod
med nyvaknadt mod;
sin Ingeborg åter och åter han kysst.
Rörde, men stumma voro nu alla;
skön Ingeborgs tårar som dimmeregn falla
så tätt, så tyst.
Odd, till Ingeborg.
»Söij icke, konungamö!
Vid dessa pilar, vid detta spjut,
en ed jag dig svär,
att föra din Hjalmar till Sotaskär,
öfver svallande sjö,
när striden är slut.»
Nu gingo de fosterbröder om bord
och seglade bort ifrån älskad jord.
Länge stod Ingeborg tyst och såg
på drakens kamp emot brusande våg;
hennes snöhvita bröst, af sorg beklämdt,
kunde knappt sucka, men svallade jemt.
En Svan.
»Mig väcka suckar tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
