Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räcker åt dödlige; högt är den bräddad
Fallen är ock min älskade Alf,
äfven min dödssäng redan är bäddad.
Snart min Hugleik faller också;
måtte af Saga hans ära bli räddad!
O Bera! dig verlden förgäta må;
fyll modigt ditt sorgliga öde;
sök frid hos de döde!»
Sagdt, och döden hen sjelf sig gaf;
så sjunka stjernor i vesterns graf.
Snart stängdes ätthögens tysta hvalf,
och graföl dracks efter Yngve och Alf.
Den gamle Starkodd fram månde gå,
med åskans stämma talande så:
»Hugleik, äldst af Odens ätt,
du till spiran äger rätt.
Unga, varma morgonsol
skin på faders kungastol!
Hyllen Hugleik, Yngves män!
Yngves namn så hyllas än.»
Nu rådde lugn; hvar kämpe teg,
ty alla talarens rykte kände.
Ung Hugleik på kungasätet steg,
och Erik och Jorund till honom sig vände,
och satte sig nederst invid hans fot,
med vänlig blick på sin frände.
Nu skalden i bragebägaren slog;
men se när Hugleik bägaren tog
då hördes ett mullrande thordön, ett hot,
ty opp sig reste kung Yngves kämpar:
en hvar af dem med dristigt knot
den nyvalde herrskaren förolämpar,
ej Starkodds röst deras oljud dämpar.
Som örn uppå skyhög klyfta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
