Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
sin unge för, så ville de lyfta
kung Yngves söner i högsätet opp.
Genom konungasalen ett härgny lopp.
Ung Hugleik bleknar, han undan vill fly,
men Starkodd, mörk som en åskfylld sky,
sin hotande stämma mot honom höjer,
och den bleka sol på sitt högsäte dröjer.
Ung Jorund och Erik, de örnar två
som vakt vid frändens sida nu stå.
Men gripne af horndryckens berserkayra
voro Yngves män, ingen dem kunde styra.
Blott en det kunde, och in hon kom
så blek och förskräckt; men hon vände ej om.
T hjertat bodde väl dödens köld;
men med ljungande blick hon mätte dem alla,
strax svärd och sköld
ur kämparnes hand sågs falla.
Ingeborg.
»Bort, Yngves kämpar, bort härifrån!
Eller hyllen den konungason,
som spiran skall föra.
Om Yngve i högen er kunde höra,
hans vaknade hamn
skulle straffa det rån,
som J gjort i hans namn:
hans söner ej skola af rusige män
ledas, ej låna af dem en ära,
som Tiden, allstraffande Tiden igen
med sin blick skall förtära.»
Och tyst der blef i den höghvälfda sal.
Om konungasöners frändskap med svärden,
om vexling och nöjen på vikingafärden,
höll Jorund till Erik mång svärmande tal.
En qväll de somnat vid spiselhärden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
