Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjunde Sången.
Yngves salar stodo toniiua,
och lik höstens sista blomma,
skild från solens vana sken,
var hans Ingeborg allen.
Tyst hon lider, jemt hon tiger,
sitter såsom natten still
och sin dag åt sorgen viger.
Blomman ej förnimma kan
daggen uti blomsterskåln;
så ej kungsmön anat till
perlan, som på kinden rann.
Men när måne sorgligt stiger
fram ur tunga, svarta moln,
och i hennes jungfrubur
kastar in en sorglig blick,
för att efter henne leta,
då hon vaknar och vill veta
hvem som blickade derur?
Om hon ej en helsning fick
af sin Hjalmar? Svarar då
ufvars hesa midnattsskri;
eller storm och hagelskur
höras öfver fältet gå;
se, då lyssnar hon dertill;
men när ljudet är förbi,
sitter hon som natten still.
Länge väntar sorgens brud,
iar om Hjalmar intet bud.
Länge suckar hon och lider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
