Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han segnar och dör. . . .
Nu Hervard gränjar, i skölden han biter,
sin brynja han sliter,
förtviflade anfall han gör
mot Odd, som lika lugn der står,
och måttar klokt hvart banesår.
Ren Hervard ligger för segrarens fot;
bland bröderna nio gå hämnarens rop. —
En ulf är kampen: man efter man
jag ser in i blodkretsen träda;
dem ulfven vräker öfver hvarann.
Men ingen Odder besegra kan;
sin bana går måne, fast molnen omhvälfva. —
Nu faller den siste af bröderna elfva,
och lugnt hör jag segraren qväda:»
Odd.
»Fallne hjeltar, som nordskensflamman
lyse ert rykte! Hvile tillsamman
enhvar med sin rustning i ätthög skön!
Jag reser den, — det blir min segerlön.
Den lönen blir tung: mången dag skall randas,
förrän jag åter får hafsluft andas.
Men Hjalmars svärd icke dönar mer? . . .
Ha! Angantyr redan jag fallen ser,
från stoftet den hämdfulla anden
har flytt, och Tirfing så stilla
der ligger, och suger åter ur sanden
den giftiga blodsdagg, som mörk ses trilla
från eggen. — Hell vare dig, fosterbror!
Din seger är härlig, din lön blifver stor.
Men trött du står, emot skölden lutad,
och kall och blek, liksom vintrens himmel. . . .»
Skalden.
»Heliga stjerna! Ett oredigt hvimmel
går för mitt öra, går för min blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
