Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en storm öfver luftheden vild.
Min molnfödde gångare stanna ej far,
och långt från jord är jag skild.» —
Och hastigt försvann den ljungande hamn,
förgäfves skön Ingeborg ropte hans namn.
Men blixtar och thordön delade skyn,
och stormilar redo på vågornas bryn.
Nu skalden sig visar: tvinga han vill
sin fosterdotter att hejda sin sorg
och åter gå hem till den konungaborg.
Det bedja ock tärnorna; men dertill
ej Ingeborg svarar: hon sitter still.
Med stirrande blick emot himmel och våg,
hon sitter förstelnad i blod och i håg.
Två dygn gick dundret, och ljungelden brann,
och störtskurens elf utför molnklippor rann.
Nu åska och störtsky från himmelen fly;
men Ingeborgs smärta är evigt ny.
Fem dygn hon satt, utan sömn eller kost,
ej middagens brand eller midnattens frost
förmådde att väcka dess qvalfulla sinne;
hon hade blott Hjalmar, sin Hjalmar i minne.
Se! härlig går sol i österlid opp:
i gull stå skären och skogarnas topp;
sig böljorna hvila som högsatte kungar,
och hafsörnar mata de vaknade ungar;
små fiskar slå ringar på böljornas bryn,
och jorden drar kyssar från andar i skyn.
Skön Ingeborg långt utåt hafvet ser,
då uppgår der ljus i de tårhöljda blickar:
»Ett långskepp i fjärran; — så vänligt det nickarl
det närmas; men åter det fjärmas allt mer!» —
Nu bakom en holme det hastigt försvinner;
skön Ingeborgs ådra den svallar och brinner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
