Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tionde Sången.
På stormig klyfta, en stjernklar natt,
den åldrige, blinde skalden satt.
Han hörde vindens och böljornas strid,
på hänfarne dagar han tänkte,
och sorgligt sitt gråa hufvud han sänkte.
Han tänkte också på den nya tid,
och opp han sig reste och qvad dervid:
»Tjuten vindar! högre dock mitt sinne
uppå fordna dagar kallar.
Svallen vågor! högre dock härinne
sorguppsvälda ådran svallar.
Ha! En vingefläkt af tiden
krossat allt, hvad tiden födt,
blott en enda aldrig dödt
af hans barn, och det är striden;
alla lyssna till dess gång,
ingen hör på fridens sång.
Ren så kall som vinterilen
vandrarn går förbi den hög,
Alf och Yngve! der J hvilen.
Herden blickar, stum och trög,
Hjalmar! då han hör din saga;
tror det är ett fjärran dunder.
Ingeborg! mång sommarqväll
tärnorna hvarandra jaga,
på ditt tysta brudetjäll,
glömma den, som sofver under!
Allt, allt är glömdt; så äfven jag,
^ och vinden med hvart andedrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
