Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329;
tänkare, har ändteligen hjeltelifvet och historien/i sin första
enfald, framspirat.
Sålunda är äfven Nordens historia ursprungen frän fabeln,
eller mythiska satsers , inblandning i jordlifvet, och vi kunna
icke säga, att vi rätt känna henne, om vi icke någorlunda
känna dem. Huruledes rigtigt bedömma det tidhvarf, hvars
seder, visdom och gudalära vi ännu icke uppfattat?
Huruledes rätt inse de påföljande tidehvarfvens anda, då vi icke
kunna jemföra dem med de föregående? — Är det nog, att
en häfdforskare beqvämt vänder sig ifrån den så kallade mörka
tiden i vår historia, och således aldrig börjar vid början?
Vårt mythiska tidhvarf står till vår sagoålder i samma
förhållande, som denne står till den första Katolska tiden.
Endast från bergets spets kan man se rundt omkring hela
berget; att sjelfmant ställa sig lägre ned på detsamma, är att
undanskymma en stor del af sin utsigt.
I alla tider och alla länder var endast den stor, som
sjelf kunde tänka och handla. Efter denna måttstock blir
äfven ett samhälle skattadt: det är antingen sjelft, eller blott
en skuggbild af andra. Skulle då Nordbon icke vara det,
hvartill Gud ämnade honom: vara Nordbo? — Med all
tillständig rättvisa mot andra länder och deras bildning, måste
han lära sig att vara detta, om han vill vara nägot i
verkligheten och i andra folkslags omdöme. Hvad se vi hos en
stor Nation, om ej de män, som gjort henne stor, och hvad
se vi hos dessa store män, om ej en urbild af denna Nations
kraft? Detta är patriotismens mägtiga trollruna. På hvart
ädelt hjerta måste hon verka; derföre känner det sitt lands
öden sammansmälta med sitt eget väsende. Ja, hvarföre
uppfostras vi, om ej för samhället? Och hvad är ett samhälle,
om ej en talrik ätt, som fått sitt eget slägtlynne och sina
egna omisskänneliga anletsdrag? En vanbörding är den, som
föraktar detta blodsband: för hans hjerta finnes ingen stor
uppoffring och för hans kraft intet stort syfte. Har den, som
är lika god vän med alla, någonsin känt vänskapen? Nej!
Så är det äfven i det större: Verldsborgaren är den
ljummaste och kraftlösaste af alla varelser. Ja, jag vågar för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
