Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
Alfhild.
Nej. som ditt hårda kön, kan qvinnan härda sig.
Gå! jag all kärlek glömt; kall är min blick, min stämma.
Fly mig olyckliga! —
iv ab.
O, afgrund! öppna dig,
vidt! vidt! Mitt qvalda bröst, som tusen ormar klämma,
kan icke andas fritt på jordens trånga stig.
(går. — Alfhild står tyst, i half vanmagt lutad emot Tärnorna).
3.
ALFHILD, Tärnor, NANNA.
Nanna (gråtande).
Min Alfhild! här du står allena, öfvergifven?
I Helgon! hvilket bud din Nanna till dig bär!
Gråt, gråt! vår ömma mor. Ack! af vår far fördrifver
vi henne evigt mist; — ja, ren hon borta är!
Förgäfves var min bön (Tystnad. — Framtager ett smycke).
»Från hennes mor och vän!
»gif Alfhild denna pant, mitt hjerta följer den.»
Så talte hon. — »Och säg: vi här ej samlas åter;
»men hoppet lofvar oss ett bättre lif igen
»Kanske uppå min grift en gång hon mig begråter,
»kanske från qvalets jord, om der hon dväljes än,
»en suck, hon skickar mig: ack ja! vid himmelen!
»allt verldens hat och hån jag gerna då förlåter.»
Så talade vår mor; så hennes helsning var.
Än låg hon vid min hals; än höll jag henne qvar.
»O! mern an en mor i dig oss himlen skänkte;
»hon gaf oss lifvet blott; du Tron oss gifvit har.» —
Så ropte jag, och ned till hennes knän mig sänkte:
hon oss välsignade; — välsignade vår far! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
