Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Brynjolf.
O, skona! skona mig!...
Alfhild.
Hon på den vëg mig ledde,
der kristna Lärans sol sin ]jasa middag tändt
Hon på min törnestig ju fridens liljor bredde,
och till en helgookrans hon törnets taggar vändt.
Hon skall ifrån det lugn, som klostrets murar gifva,
se ned till Alfhilds graf och skänka den en tår;
och Himmelen för mig än sällare skall blifva,
när denn* helsning jag med änglar uppsänd får.
Bbynjolf.
O, Alfhild! qvalets dolk grymt i mitt bröst du vrider,
och likväl lättar det att höra dina ord!
Är då de kristnas Tro en skyddsgud för vår jord,
som styr den lycklige, och tröstar den som lider?
O, ve! att hennes magt ej blifvit längre spord.
Alfhild.
Ja, vet att denna Tro är läkedom i smärtan;
Ej såsom andras tro hon kyler våra hjertan;
mild räcker hon den duk, som torkar tåren af.
Lik modern kysser hon det barn, hon agan gaf.
Brynjolf.
Hvad? I din blick, din röst, en Gud mig kalla tyckes?
Han förer straffets blixt, men blid han på mig ser!
Jag vaknar! — Ur en sömn, mitt väsen väldigt ryckes,
Jag vaknar! — och en Gud min väckta själ tillber! —
Tack, dotter! lifvets lif du åt din fader ger.
Af intet agg nu mer mitt rörda hjerta tryckes! —
Ej skräck för Olofs hat, ej hoppet om hans gunst,
nej! ömhet blott för dig och känslan af min plåga,
förmådde i min själ att tända denna låga,
som skingrat för min syn de hedna villors dunst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
