Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
och hugger blott Cecilias namn! . . .
Nej, nej! Jag måste härifrän.
(han ämnar gå ned; men hindras af Tove, som jemte Svennerna
kommer npp ur högen).
Tove.
Än, Osmund! är ju runestenen
ej huggen?
Osmund.
Och den blir det knappast
af mig. —
Tove.
Du sviker då ditt löfte?
Osmund.
Jag sviker ej; men styrkan sviker.
Min hand är slapp: den fäller mejseln.
Det var en tid, då Osmund än
ej kände lifvet, och hans sinne
var, likt en runstens huggna slingring,
så fritt, fast hemligt såsom den;
och hammarmärket, som plär huggas
högst ofvan runeristningen,
han tyckte då en afbild vara
af lif och eld. — Nu är det blott
ett sorgens drag, likt kristna korset.
Tove.
Jag ej förstår ditt tal.
Osmund.
O, nej!
Mitt tal är natthöljdt som mitt hjerta:
dess runor ingen läsa kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
