Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekt Engelbrektson. Sorgespel - Fjerde handlingen - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fwjn.
Men sjelf han önskade
att jag skulle sjunga den för honom.
Lika mycket; blott ban hvila får.
Kettil.
Hvila? Ja, han kan behöfva hvila. —
Natt och dag ban stormat på sin helsa,
för att rädda vårt förtryckta land.
Likval är det lyckligt, ädla Fru!
att ni är så lugn utmed hans sjuksäng.
Ja, jag mins nog hur ni hemligt led,
när er man gick fram sin hjeltebana,
huru jag er då bestraffade;
men det gagnade så ringa
Frun.
Ja!
Men min Engelbrekt har härdat mig,
åren hafva sansat mma känslor.
Likväl är jag ännu svag som qvinna,
och hvarenda gång han ställer sig
till sitt lands försvar, di knotar jag,
tycker, att han icke ålskar mig;
att han borde vara liksom jag
bunden vid sitt hem; — och i mitt sinne
är jag likväl stolt, hvar gång jag hör
hvilka storverk han för Sverge gör.
Och jag vill den stundeo ej försaka,
för den stund, som han blott ger sin maka.
Men — min Engelbrekt är ju för stor,
för att fattas af ett qvinnohjerta?
Likväl är han ej för stor att älskas.
Kettil.
Huru glädjefullt att af er mun
höra dessa läror tidigt gifna
åt de små, liksom ett vårutsäde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
