Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekt Engelbrektson. Sorgespel - Femte handlingen - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
(till de q tredje). Och dll,
bär min säng hit opp ur båten strax!
Bed Herr Peccatel sen komma hit;
han der borta sitter ju så ensam?
(Tjenarne g&).
Frun.
Tala ej så högt; det mattar dig;
du är mera blek och svag än vanligt.
Engelbrekt.
Vaggningen på sjön har mattat mig;
och det är för ögat och för foten
likasom jag slängdes i en gunga. ——
Hvilken vattenbubbla menskan är!
Fylld af vind, och skör för minsta flägt!
Hela verlden skimrar i dess yta
der hon ses på vilda hafvet flyta;
men en vindflägt blåser, och hon faller;
och en liten ring, som strax förgår,
är ju allt, hon lemnar i sitt spår?
(kort tystnad).
Se blott tvänne mil vi rott i dag,
ifrån Örebro. Rätt lång är vägen
fram till Stockholm! (innerligt). Och du lider äfven
till din helsa.
t
Frun.
Tror du qvinnan räkna kan
sorgens stunder, hos en älskad man?
Nej! för hennes hjerta fly de hän,
liksom glädjens timmar hos en vän.
Intetdera qvinnohjertat mäter;
allt det njuter och det allt förgäter.
(Han trycker hennes hand med varma. — Kort tystnad.)
Engelbrekt.
Men längst bort, på andra sidan Hjelmarn,
ser jag, öfver träden, några torn.
Är det icke Göksholms slott? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
