Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekt Engelbrektson. Sorgespel - Femte handlingen - 11 - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
FLICKAN (rycker honom tillbaka).
Nå! du vet att pappa är så matt.
Gossen (nickande med hufvudet).
Pappa är en karl: han pjunkar aldrig.
Flickan (klappar och kysser Engelbrekt).
Sof nu roligt, lilla pappa!
(Barnen gå nt).
Engelbrekt (ser app mot höjd wi).
Ja!
äfven jag får en gång sofva roligt,
när mitt långa dagsverk slutadt är.
Frun (omfamnar honom).
Ack! jag vet att du behöfver hvila,
fast du ej af årens börda tryckes!
Engelbrekt (kysser hennes hand).
Tyst! jag känner mig så sömnig redan;
låt mig slumra, blott en liten stund.
(Engelbrekt lutar hufvudet emot Fruns axel och blundar hastigt.
Frun^ med hopknäppta händer, synes lisa en bön öfver honom).
12.
ENGELBREKT och FRUN, A. PECCATEL, En Tjenare
med en börda at torrt ris, som han genast påtänder.
Peccatel.
Längst der borta synes — (försigtigt). Hvad, han sofver?
Frun (sakta).
Ja.
Engelbrekt (ser upp).
Ah, nej! jag sofver icke.
Har ni något att berätta?
PECCATEL l>om dragit sig något undan).
Nej,
ingenting af vigt. Blott att pä Hjelmarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
