Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekt Engelbrektson. Sorgespel - Sjette handlingen - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
Munken (ännu qvarstående vid korsgången,
säger till flickorna, mildt straffande).
Tyst! — Hvem sjunger så i Herrans tempel,
visor utaf verldsligt innehåll?
Och i detta ögonblick dertill! —
(Flickorna synas nedslagna).
Gån, små barn! — Hvad ännu återstår,
skola vi besörja, som sig höfves.
(Flickorna korsa sig och gå. Munken träder långsamt fram till
de andre).
Kettil (som ännu betraktar skilderiet lika
uppmärksamt).
Hvad det liknar honom! — Fromme Fader!
tack för denna skänk till efterverlden.
Munken.
Vän! jag ämnade för länge sedan
öfverraska Engelbrekt dermed;
men jag tänkte först fullkomna det.
Kettil.
Ni är lycklig, som kan föra penseln;
den åt känslorna ett uttryck ger.
Edra resor mycket gagnat er.
Jag har intet på min ålderdom! —
(mildt lidande).
Dock hur fåviskt jag på ödet klagar!
Många bli väl icke mina dagar.
Munken.
Men, Ilerr Kettil! i de goda hjertan
ligger sjelfva konstens hemlighet,
och dess himmel äfven uti smärtan,
fast den dödlige det sällan vet.
(kort tystnad).
Jag ej velat teckna något namn,
för att dermed väcka hjeltens minne.
Han, som gjorde allt för fosterlandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
