Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gymnastikens allmänna grunder - 1. Menniskoorganismens lagar - 10. De tre grundformerna hos individen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
siämmelse af hvad ett ting är: det vill säga, att det
verkligen finnes. Men hvart och ett så kalladt oorganiskt ting blir
äfvenledes organiskt just för det, att det är någonting sjelft.
Då hvarje organism står i oupphörlig beröring med den
yttre verlden, hvars inverkningar i flerfaldiga afseenden
stundligen anslå den, och då en och samma organism äfvenledes
beror af sina egna delars olika förhållanden sins emellan, så
måste den, liksom allt annat i verlden, stå i en ständig
vexling och aldrig kunna tänkas eller ett enda ögonblick vara
lika med sig sjelf; ty lifvet kan icke tänkas annorlunda; då,
säger jag, förklarar sig begreppet af individ (subjektivitet)
förnämligast genom omöjligheten af likhet emellan två väsen,
hälst de icke kunna hafva någon bestående likhet till sig
sjelfva. Då nu ingen, hvarken i psykiskt eller fysiskt
afseende, kan gifva någon bestämd egenskap åt en organism,
hvilken deri förut icke haft sitt medfödda typiska anlag, så
är individualiteten dymedelst räddad och den moraliska
principen för hvarje individ sålunda orubbelig.
Själens och kroppens förmögenheter äro förut bestämda
genom individens bestämmande, och deras utveckling är tidens
verk; men derigenom bibehålles organismens enhet i ännu
högre betydelse, och alla de moraliska band, som fängsla
sjelf-sinnet (egoismen), blifva dymedelst heliga i samma ögonblick,
som menniskan sträfvar till en högre fullkomlighet.
Den beständiga konflikt, hvaruti hela organismen
punktvis måste stå till sig sjelf, är, såsom uttryck af Lif, äfven
ett uttryck af frid, och kan icke förnimmas förrän sjukdom,
d. v. s. en rubbning inträffar i denna förut jemlika verkan
och motverkan emellan delarna. Den friske förnimmer icke
blodets omlopp, matens smältning, hjertats, lungornas och
tarmarnas rörelser, m. m., och likväl är allt detta verkligheter.
Det gifves under menniskans tillvaro här i tiden blott två
momenter, hvarvid de trenne grundformerna kunna anses
lik-stämmigt sammanverka, enligt den typ, hvartill deras produkt
syftar; derföre äro också dessa de mest betydande för menni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
