Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gymnastikens allmänna grunder - 5. Ästetiska gymnastikens grunder - 3. Konstnärens sjelfständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
3. Konstnärens sjelfständighet.
SaoDt uttryck och sann form kunna, i tiden och rummet,
likaså litet tänkas skiljagtiga, som själ och kropp i den
fulländade organismen. I tiden och rummet, säger jag; ty i dessa
måste formen lefva. Utom dessa lefver endast oändligheten,
d. ä. tanken, eller rättare urtanken: Gud. Men likasom endast
Gud lefver utom dessa, så måste han äfven, såsom inkarnerad
med formen, d. ä. såsom af vår sinnlighet förnummen, lefva i
tiden och rummet. Är nu Gud, (fullkomligheten eller tanken
i sitt renaste urbegrepp) för jordsonen endast fattbar genom
formen, d. ä. genom det enkla menskliga medvetandet af en
högre magt; så måste han äfven i menniskans handlingar vara
urtanken, såvida hon anses som tänkande. Men menniskan,
tänkande sig det gudomliga såsom det fullkomligaste, måste å
ena sidan känna ett begär att likna det, och å andra sidan känna
sin begränsning, medelst materien, uttryckt i tid och rum. Men
tiden är lögnfull; ty den är sinnlighetens fosterfar.
Oändligheten är det enda sanna målet för menniskotanken; ty hvilken
tanke, såsom sann, hör blott till ögonblicket? — Syftar nu
en sann tanke till oändligheten, således icke till personlighet,
så måste dess mål ligga utom tiden. Med tiden menas
personlig begränsning. Häraf uppstår friheten; ty allt det, som
sträfvar till oändlighet, måste söka att vara fritt. Är det fritt,
kan ingen biomständighet verka derpå. Sålunda blifver all
själsbildning sjelfständig; ty den är sanning: gudomlighetens
tolk. Sålunda blir äfven konstnären sjelfständig, om hans syfte
är öfver tiden; och såsom han i det verkliga (idén), är öfver
den materiella betingelsen (tiden och rummet), så måste han
dana sin tid, icke tiden dana honom. Låter ban det sednare
inträffa, straffas han af tiden; ty oförtöfvadt hafva
mångfaldiga tidens barn liknat och hunnit honom. Han går då blott
fram med tiden och dör med honom.
Allt i tiden påverkas af tiden; så måste äfven
konstnären i sin första utbildning afficieras af sin tids ande; men
likasom i allmänhet endast det är krajt, som vid påverkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
