Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrifvelser, tal, aforismer och andra efterlemnade papper om Gymnastik - Tal om Bajonett-Fäktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
764
Dessutom gör allvaret i deras lynne att de mera Slaka
kraften än listen.
40:o. Man påslår att större rörelser böra användas i
bajonettfäktning, och att de fä ett bättre utseende, om de blifva
stora: men detta är icke rätt; ty: a) liksom den vigtigaste
rörelsen med skjutgeväret, den näml. att sigta rätt, röjer den
minsta ansträngning, så bör äfven bajonettfäktaren ensamt
röra sig för sin säkerhet skull, och denna fordrar
concentra-tion af hans muskelkraft (se 2. § mom. e); b) om soldatens
rörelser falla utom hans muskelsfer, bero hans kropp och
vilja af vapnet, och icke delta af honom. Derföre har man
ock i senare tider omsider sökt att få soldatens handgrepp så
tätt slutna till kroppen som möjligt, e) Att vid soldatens
instruktion göra afseende på det s. k. granna, är ett
småsinne, som icke passar den verkliga krigaren; och som blir
brottsligt, när det, för flärdens skull, blottställer menniskolif.
I parad-exercis kan man sätta skimmer, som bedrar hopens
ögon; men bajonettfäktningen föreställer en rörelse på lif och
död, och der måste allt hafva högsta allvar. Grek och
Romare kände derför icke den förra, och afbildade alltid den
sednare (fäktningen) i deras vapenöfningar. Instruktören måste
troligtvis (?) sjelf förstå, hvad han undervisar. Det är blott det
rigtiga i rörelsen, som kan förstås; granlåten är alltid obegriplig,
fast den förblindar den oförståndige; men för den, som rätt
känner menniskokroppens förhållande till sig sjelf, är det
rigtiga och sanna det enda vackra, ty deras högre potenser,
sanning och skönhet äro ett.
41:o. Man betviflar att soldaten bör lära sig att parera,
med bajonetten af det skäl, att en dylik öfning kunde göra
honom rädd. Detta är detsamma, som att sätta i fråga om
ban bör stöta bajonetten i sin fiende; ty anfall och försvar
äro enahanda till sitt syfte. Man anfaller ju sin fiende för
att förekomma sin egen undergång? Om soldaten blott lärt
att parera en enda stöt; får han tilltro till sitt vapen. När
han kastar geväret och flyr, sker det icke blott derföre, att
han sett kamrater stupa omkring sig, utan derföre att han tror
det omöjligt för sig att med geväret afböja ett anfall (parera).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
