- Project Runeberg -  Journal af Petrus Læstadius, för första året af hans tjenstgöring såsom missionarie i Lappmarken /
242

(1836) [MARC] Author: Petrus Læstadius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så tungt, som hade jag rännt i tjära. Jag mäste
taga dem af mig och gå. I början gick nog äfven
detta för sig, medan jag kunde följa efter skrindan, der
snön icke mer var så djup; men, sedan jag kom
längre fram, var hästen icke alls mer i stånd att hålla
vägen, emedan rehntraf förvillade honom. Någon
Lapp hade med sina rehnar flyttat denna vägen, och
utaf dessas tramp hade härd snö bildats vidt ocb bredt
omkring, hvarigenom vägens urskiljande försvårades
och åtminstone för hästen var omöjligt. Jag måste
således gå framföre med min käpp, på sätt som
redan sagdt är, men hade ändå stor möda att kunna
bibehålla vagen. Ibland hade jag förlorat honom
och måste länge gå härs och tvärs, inan jag fann
honom. 1 bvarje ögonblick fruktade jag att förlora
honom med allo. Man kan väl tänka, hvilken
otrolig möda det måste vara att nu gå en två mils väg
på detta sätt, vadande i snö nära upp till midjan.
Dock var det kroppsliga lidandet härvid mindre än
själens. Jag våndades bela dagen af en obeskriflig
ängslan: ingenting är så svårt, som att färdas
iskogen, utan att veta, om man någonsin kommer fram ’
till folk. Jag föreställde mig allt det värsta: att för^
lora vägen alldeles och villas bort. Att dö kunde
väl vara en mensklig sak; men att dö som en räf i
skogen, det föreföll mig rysligt, och då var jag
likväl icke ensam, utan skulle äfven se den olyckliga
gossens slut Hästen skulle omöjligen kunna stå bi
och arbeta längre än till qvällen, och då hade jag
intet hö att gifva honom, att stärka sig till vidare
ansträngningar. Jag hade nu hunnit långt mer än
ballvägs till Gråträsk; men nattens annalkande var mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:04:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lpjour/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free