Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du har upplefvat flere poem, än våra skalder skrifvit.»
Sedan talade kaptenskan, mild som en moder, med
honom om hans bortslösade lif. »Jag skall lefva för att
se dig bli en man,» sade hon. Och han kände det ljuft
att eggas af denna milda kvinna, som var en så trogen
vän, och hvars starka, svärmiska hjärta brann af kärlek
till stora handlingar.
Men då de slutat den muntra måltiden och njutit
pepparrotskött och kål och strufvor och julöl och Gösta
kommit dem att le och tåras vid att berätta om majorn
och majorskan och Brobypresten, hördes bjällror på
gården, och strax därpå trädde den elake Sintram in
till dem.
Han strålade af förnöjelse, alltifrån det kala hufvudet
ned till de långa, platta fötterna. Han svängde med sina
långa armar och förvred ansiktet; det var lätt att se, att
ban medförde dåliga nyheter.
»Ha’n I hört,» frågade den elake, »ha’n I hört att det
i denna dag lyst första gången för Anna Stjärnhök och
den rike Dahlberg i Svartsjö kyrka? Ilon måtte ha glömt,
att hon var förlofvad med Ferdinand.»
De hade ej hört ett ord därom. De förvånades
och sörjde.
Redan tänkte de sig hemmet sköfladt för att gälda
skulden till den elake: de älskade hästarna sålda och
likaså de nötta möblerna, som ärfts från kaptenskans hem.
De sågo slutet på det muntra lifvet med fester och
färder från bal till bal. Björnskinkan skulle åter komma på
bordet, och de unga måste bort och tjäna hos främmande.
Kaptenskan smekte sin son och lät honom känna
trösten af en aldrig svikande kärlek.
Dock — där satt Gösta Berling midt ibland dem, och
den oöfvervinnelige hvälfde tusen planer i sitt hufvud.
»Hören,» ropade han, »än är ej tid att tänka på
jämmer. Det är prestfrun nere i Svartsjö, som ställt om
detta. Hon har fått makt med Anna nu, sedan hon bor
hos henne i prestgården. Hon är det, som förmått henne
att öfverge Ferdinand och taga gamle Dahlberg, men
ännu äro de ej vigda och skola ej heller bli det. Nu
reser jag till Borg och träffar Anna där. Jag skall tala
vid henne, jag skall rycka henne från prestens, från
fästmannen. Jag skall taga henne med mig hit i natt;
sedan skall gamle Dahlberg ej få något mer godt af henne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
