Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så blef det. Gösta for ensam till Borg, utan att få
skjutsa för någon af de glada fröknarna, men med varm
välönskan följde de hemmavarande hans färd. Och Sintram,
som jublade öfver att gamle Dahlberg skulle bli
lurad, beslöt att stanna på Berga för att se Gösta vända
åter med den otrogna. I ett utbrott af välvilja svepte han
till och med om honom sitt gröna resskärp, en gåfva af
mamsell Ulrika själf.
Men kaptenskan kom ut på trappan med tre små
böcker, bundna i rödt band, i handen.
»Tag dem,» sade hon till Gösta, som redan satt i
släden, »tag dem och behåll dem, om du misslyckas. Det
är »Corinne», madame Staëls »Corinne»; jag vill ej, att
den skall gå på auktion.»
»Jag skall ej misslyckas.»
»Ack Gösta, Gösta,» sade hon och for med handen
öfver hans blottade hufvud, »starkast och svagast ibland
människor! Huru länge skall du komma ihåg, att några
fattiga människors lycka ligger i din hand!»
Äter flög Gösta framåt landsvägen, dragen af den
svarte Don Juan, följd af den hvite Tankred, och
äfventyrets jubel fyllde hans själ. Som en ung eröfrare kände
han sig: anden var öfver honom.
Hans väg förde honom till prestgården i Svartsjö.
Han svängde in där och frågade, om han ej finge köra
till balen för Anna Stjärnhök. Och det fick han. En
vacker, egensinnig flicka fick han med sig i släden. Hvem
ville ej åka efter den svarte Don Juan!
De unga voro först tysta, men så började hon
samtalet, trotsig som öfverdådet själft.
»Har Gösta hört, hvad presten läst upp i kyrkan i dag?»
»Har han sagt, att du är den vackraste flickan
mellan Löfven och Klarelfven?»
»Gösta är dum, det vet nog folk ändå. — Han har
lyst för mig och gamle Dahlberg.»
»Sannerligen jag låtit dig sitta i släden och åkt själf
här bakpå, om jag det vetat. Sannerligen jag alls velat
köra för dig.»
Och den stolta arftagerskan svarade:
»Nog hade jag kommit fram utan Gösta Berling.»
»Det är dock skada på dig, Anna,» sade Gösta
begrudande, »att du ej har far och mor i lifvet. Nu är
sådan du är, och ingen kan räkna så noga med dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
