Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad betydde lysning! De hade kärlek. Och människors
vrede! Gösta Berling trodde på ödet. Ödet hade
betvingat dem: mot ödet kan ingen strida.
Om stjärnorna varit bröllopsljusen, som tändts för
hennes bröllop, om Don Juans bjällror varit kyrkklockorna,
som kallat folk till att åse hennes vigsel med gamle
Dahlberg, så hade hon ändå måst fly med Gösta Berling. Så
mäktigt är ödet.
De hade lyckligen kommit förbi prestgården och Munkerud.
De hade två fjärdingsväg fram till Berga och sedan
två fjärdingsväg fram till Ekeby. Vägen gick utmed
skogsbrynet, till höger om dem lågo mörka berg, till
venster en lång, hvit dal.
Då kom Tankred rusande. Han sprang så, att han
tycktes ligga utefter marken. Tjutande af förfäran, hoppade
ban upp i släden och kröp ihop vid Annas fötter.
Don Juan ryckte till och satte af i sken.
»Vargar!» sade Gösta Berling.
De sågo en lång, grå linie stryka fram längs
gärdesgården. Där fanns minst ett dussin af dem.
Anna blef ej rädd. Dagen hade varit rikt välsignad
med äfventyr, och natten lofvade att bli den lik. Detta
var lif — att ila fram öfver gnistrande snö, trotsande
vilddjur och människor.
Gösta svor till, böjde sig framåt och gaf Don Juan
ett väldigt rapp med piskan.
»Ar du rädd?» frågade han.
»De ämna genskjuta oss, därframme, där vägen kröker.»
Don Juan sprang löpande i kapp med skogens vilddjur,
och Tankred tjöt af raseri och fruktan. De nådde
vägkröken på samma gång som vargarna, och Gösta dref
undan den främste med piskan.
»Ack, Don Juan, min gosse, hur lätt skulle du ej
komma undan tolf vargar, om du ej hade oss människor
att släpa på.»
De bundo det gröna resskärpet bakom sig. Vargarna
blefvo rädda för det och höllo sig för en stund på afstånd.
Men då de öfvervunnit sin fruktan, sprang en af dem,
flämtande, med hängande tunga och öppet gap fram till
släden. Då tog Gösta madame Staëls Corinne och slängde
i gapet på honom.
Åter fingo de en stunds andrum, medan djuren söndersleto
detta byte, och så kände de åter ryckningarna, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
