Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fors. Anna ville mana på Disa, men denna vände blott på
hufvudet och gaf henne en blick af outsäglig förvåning. Trodde
hon, att Disa glömt, när det var tid att springa, och när
det var tid att gå, ville hon lära henne att draga en släde,
lära henne, som kände hvarje sten, hvarje bro, hvarje
grind, hvarje backe sedan mer än tjugu år tillbaka.
Under detta kom bjällerklangen allt närmare.
»Det är han, det är han, jag känner hans bjällror,»
jämrar sig gamla Ulrika.
Klangen kommer allt närmare. Ibland är den så
onaturligt stark, att Anna vänder sig om för att se, om
Sintrams häst ej har hufvudet inpå hennes släde, ibland dör
den bort. De höra den än till höger, än till venster om
vägen, men de se ingen åkande. Det är som om bjällerklangen
ensam förföljde dem.
Så som det är på natten, då man reser hem från
gästabud, så är det äfven nu. Dessa bjällror klinga i melodier,
sjunga, tala, svara. Skogen genljuder af det larm de föra.
Anna Stjärnhök nästan längtar, att de förföljande ändtligen
skola komma så nära, att hon skall få se Sintram
själf och hans röda häst. Hon blir hemsk till mods i
denna förfärliga bjällerklang.
Hon är inte rädd, hon har aldrig varit rädd, men
dessa bjällror pina och plåga henne.
»De där bjällrorna pina mig,» säger hon.
Och strax uppfångas ordet af bjällrorna. »Pina mig.»
ringa de. »Pina mig, pina, pina, pina mig,» sjunga de
på alla möjliga melodier.
Det var ej så länge sedan hon åkte denna samma
väg, jagad af vargar. Hon hade i mörkret sett hvita
tänder blänka i vida gap, hon hade tänkt, att hennes kropp
skulle komma att sönderslitas sif skogens vilddjur, men då
hade hon ej varit rädd. Härligare natt hade hon ej genomlefvat.
Stark och skön hade hästen varit, som dragit
henne, stark och skön var mannen, som med henne
delade äfventyrets fröjd.
Ah, denna gamla häst, denna gamla, hjälplösa, darrande
reskamrat! Hon känner sig så maktlös, att hon ville gråta.
Hon kan ej undkomma denna förfärliga, upphetsande
bjällerklang.
Då håller hon stilla och stiger ur släden. Detta måste
ha ett slut. Hvarför skall hon fly undan, som om hon
vore rädd för den elake, föraktlige uslingen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
