Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ändtligen ser hon ett hästhufvud komma fram ur den
tilltagande skymningen och efter hufvudet en hel häst, en
hel släde, och i släden sitter Sintram själf.
Hon ger emellertid akt på, att det ej är så, som om
de kommit långs landsvägen, denna släde och denna häst
och brukspatron, utan snarare, som om de skapats just
där inför hennes ögon och framträdt ur skymningen, allt
eftersom de blifvit färdigdanade.
Anna kastar tömmarna till Ulrika och går Sintram
till mötes.
Han håller genast in hästen.
»Se, se», säger han, »hvilken tur för en stackare. Kära
fröken Stjärnhök, låt mig flytta min reskamrat öfvor i
hennes släde. Han skall till Berga i kväll, och jag har
brådtom hem.»
»Hvar har brukspatron sin reskamrat?»
Sintram rifver upp fotsacken och visar Anna en karl,
som ligger sofvande på slädbottnen. »Han är lite full,»
säger han, »men hvad gör det? Han sofver nog. Det är
bekant folk för resten, fröken Stjärnhök, det är Gösta
Berling.»
Anna ryser till.
»Se, jag skall säga,» fortfar Sintram, »att den, som
öfverger den älskade, säljer honom åt djäfvulen. Det var på
det sättet jag kom i hans klor. Man tycker, man skall
göra så väl, förstås; försaka, det är af godo, och älska, det
är af ondo.»
»Hvad menar brukspatron? Hvad talar brukspatron
om?» frågar Anna helt uppskakad.
»Jag menar, att hon ej skulle ha låtit Gösta Berling
resa ifrån sig, fröken Anna.»
»Gud ville det så, brukspatron.»
»Jo, jo, så är det, försaka är af godo, och älska är af
ondo. Den gode guden tycker ej om att se människor
lyckliga. Han sänder vargar efter dem, men om det nu
inte var Gud, som gjorde det, fröken Anna? Kunde det
inte lika så gärna ha varit jag, som kallade mina små,
grå lam från Dovrefjäll för att jaga den unge mannen och
den unga flickan? Tänk, om det var jag, som sände
vargarna, därför att jag inte ville mista en af de mina! Tänk,
om det inte var Gud, som gjorde det!»
»Han skall inte locka mig att tvifla på den saken, brukspatron,»
säger Anna med svag stämma, »då är jag förlorad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
