Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon berättade henne om, hur barnet blef en man;
men undren omstrålade honom alltjämt.
Allt på jorden tjänade honom och älskade honom,
utom människorna. Fiskarna läto fånga sig i hans nät,
brödet fyllde hans korgar, vattnet förvandlade sig i vin,
då han önskade det.
Men människorna gåfvo ej den store konungen någon
gyllene krona, någon glänsande tron. Han hade inga
bugande hofmän omkring sig. De läto honom gå bland
dem som en tiggare.
Dock var han så god mot dem, den store konungen.
Han botade deras sjuka, återgaf de blinda deras syn och
uppväckte de döda.
»Men,» sade den gamla, »människorna ville ej hafva
den gode konungen till sin herre.»
De sände sina krigsknektar mot honom och fängslade
honom, de klädde honom på spe i krona och spira och i
en sid mantel och läto honom gå ut till afrättsplatsen,
bärande ett tungt kors. O, mitt barn, den gode konungen
älskade de höga bergen. Om nätterna brukade han
bestiga dem för att tala med himlens invånare, och han
tyckte om att om dagarna sitta på bergssluttningen och
tala till lyssnande människor. Men nu förde de honom
upp på ett berg för att korsfästa honom. De slogo spikar
genom hans händer och fötter och hängde den gode
konungen på ett kors, som om han varit en röfvare och
ogärningsman.
Och folket gjorde spe af honom. Endast hans mor
och hans vänner gräto, därför att han skulle dö, innan
han hunnit att bli någon konung.
O, hvad de döda tingen sörjde vid hans död!
Solen miste sitt sken, och bergen skälfde, förhänget i
templet remnade, och grafvarna öppnade sig för de döda,
att de måtte gå ut och visa sin sorg.»
Då låg den lilla med hufvudet i sin farmors knä och
snyftade, så att hjärtat ville brista.
»Gråt inte, liten, den gode konungen stod upp ur sin
graf och for upp till sm fader i himmelen.»
»Farmor», snyftade den lilla stackaren. »Fick han då
aldrig något rike?»
»Han sitter på Guds högra hand i himmelen.»
Men detta tröstade henne ej. Hon grät så hjälplöst
och ohejdadt, som ett barn kan gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
