Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elfven är öfver oss. Dammen bäfvar, smedjan är i fara,
kvarnen är i fara, och våra egna fattiga bostäder, älskade
i sin ringhet.
Vågorna tro väl, att klockringningen kallar deras
vänner, ty ingen människa visar sig. Men borta i skogar
och träsk blir det brådska. »Sänden hjälpare, sänden
hjälpare!» ringer klockan. Efter sekellångt slafveri hafva
vi ändtligen gjort oss fria. »Kommen, kommen!» De
brusande vågorna och den klämtande bruksklockan sjunga
dödssången öfver all Ekeby ära och glans.
Och under tiden går bud på bud upp till herrgården
efter kavaljererna.
Äro de i lynne att tänka på smedja och kvarn? De
hundra gästerna äro samlade i Ekeby vida salar.
Kvastflickan väntar ute i köket. Öfverraskningens spännande
ögonblick är kommet. Champagnen pärlar i glasen, Julius
reser sig för att hålla festtalet. Alla de gamla äfventyrarne
på Ekeby glädja sig åt denna förstenande förvåning,
som skall sänka sig ned öfver församlingen.
Ute på Löfvens is vandrar den unga grefvinnan Dohna
en hemsk, lifsfarlig väg för att få hviska ett varningens
ord till Gösta Berling. Nere vid vattenfallet löpa vågorna
till storms mot all Ekeby ära och makt, men i de vida
salarna råda endast glädje och ifrig förväntan, vaxljusen
stråla och vinet strömmar; därinne tänker ingen på det,
som rör sig ute i den mörka, stormiga vårnatten.
Just nu är ögonblicket kommet. Gösta stiger upp
och går ut för att hemta in fästmön. Han måste gå
öfver förstugan, och dess stora dörrar stå vidöppna, han
stannar, han ser ut i den kolsvarta natten ... och han
hör, han hör.
Han hör klockan klämta, forsen brusa. Han hör
dånet af bristande is, larmet af törnande stockar, de
upproriska vågornas brusande, hånande, segerjublande
frihetssång.
Då störtar han ut i natten, glömmande allt.
Därinne må de stå mod lyfta glas och vänta ända till
världens sista dag, nu bryr han sig ej mer om dem.
Fästmön må vänta, patron Julius’ tal får dö på hans läppar.
Ringarna skola ej vexlas denna natt, den förstenande
förvåningen skall ej sänka sig ned öfver den lysande
församlingen.
Nu, ve er, upproriska vågor, nu gäller det i sanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
