Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klarögda gazeller, du låter forsar störta ned i afgrunderna,
du uppreser bergen och besår slätterna mod rödaste rosor.
Och då jag dör, Ferdinand, då min själ bäfvar för den
långa rosan och fruktar att skiljas från kända trakter, då
sitter du väntande utanför fönstret i en vagn, förspänd
med paradisfåglar, i en glimmande guldvagn, min
Ferdinand.
Och min fattiga, oroliga själ blir upptagen i din vagn
och får sitta vid din sida, ärad som en drottning. Sedan
åka vi gonom rymden förbi de skimrande världarna, och
då vi komma nära dessa himlens gårdar och de blifva
allt härligare och härligare, då frågar jag, som ej bättre
förstår: ’Skola vi ej stanna här eller här?’
Men du skrattar tyst för dig själf och eggar fågelspannet.
Ändtligen komma vi till den minsta af världarna,
men den skönaste af alla jag sett, och där stanna
vi utanför ett gyllene slott, och du låter mig träda in i
glädjens eviga hem.
Där äro visthusen fyllda och bokskåpen. Granskogen
står ej där, som här på Berga, och skymmer bort hela
den sköna världen, utan jag ser ut öfver vida haf och
soliga slätter, och tusen år äro såsom en dag.»
Så dog Ferdinand, tjusad af ljusa syner, leende mot
framtidens härlighet.
Min bleke vän, döden befriaren, hade aldrig varit
med om något så ljufligt. Ty visst funnos de, som gräto
vid Ferdinand Ugglas dödsbädd, men den sjuke själf log
mot mannen med lien, då denne tog plats på sängkanten,
och hans mor lyssnade efter dödsrosslingarna som efter
ljuf musik. Hon bäfvade för, att döden ej skulle mäkta
fullgöra sitt värf, och när allt var slut, trängde tårar fram
i hennes ögon, men dot var tårar af glädje, som föllo på
hennes sons stelnade ansikte.
Aldrig hade min bleke vän blifvit så firad som på
Ferdinand Ugglas begrafning. Om han vågat visa sig,
skulle han kommit i fjädersmyckad barett och guldstickad
mantel och dansat före liktåget uppför kyrkogårdsgången,
men nu satt han, den gamle ensamme, hopkrupen på
kyrkogårdsmuren med sin gamla, svarta kappa på sig
och såg tåget komma.
O, det var en underlig likfärd! Sol och ljusa skyar
gjorde dagen glad, långa rader af rågskylar prydde fälten,
astrakanerna i prostgårdsträdgården lyste ända upp till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
