Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
döden på kyrkogårdsmuren, och i roskvarteret i
klockargården glänste dalier och studentnejlikor.
Det var ett underligt liktåg, som drog fram mellan
lindarna. Framför den blomstersmyckade kistan gingo
vackra barn och strödde ut blommor. Inga sorgkläder
syntes, intet krusflor, inga hvita snibbkragar med breda
fållar, ty hon hade velat det så, kaptenskan, att han, som
i glädje dog, ej skulle följas in i den goda fristaden af
ett dystert liktåg, utan af ett glänsande bröllopståg.
Närmast efter kistan gick Anna Stjärnhök, den dödes
sköna, strålande brud. Hon hade satt brudkronan på sitt
hufvud, hängt brudslöjan öfver sig och ifört sig en
släpande bruddräkt af hvitt skiftande siden. Så smyckad,
gick hon att vigas vid grafven, vid en multnande brudgum.
Efter henne kommo de, par om par, högresta gamla
diimer och ståtliga män. De präktiga, lysande fruarna
kommo med blixtrande spännen och broscher, med
mjölkhvita pärlband och armringar af guld. Plymerna i deras
turbaner lyftes med siden och spetsar högt öfver
kanonlockarna, och från deras axlar sväfvade de tunna
silkesväfda sjalarna, som de en gång fått till brudgåfva, ned
öfver klädningar af brokigt siden. Och männen kommo
i sin bästa ståt, med pösande klås, i högkragade frackar
med förgyllda knappar och i västar af styf brokad eller
rikt broderad sammet. Det var ett bröllopståg, så hade
kaptenskan velat det.
Själf gick hon närmast efter Anna Stjärnhök, ledd af
sin man. Om hon egt en klädning af lysande brokad,
skulle hon burit den, om hon egt smycken och lysande
turban, hon skulle burit äfven dem för att hedra sin son
på hans högtidsdag. Mon nu egde hon blott denna svarta
taftsklädning och dessa gulnade spetsar, som skådat så
många fester, och hon bar dem äfven på denna.
Fastän begrafningsgästerna kommo med prakt och ståt,
var likväl intet öga torrt, då de under stilla klockringning
tågade fram till grafven. Män och kvinnor gräto, ej så
mycket öfver den döde som öfver sig själfva. Se, där
gick bruden, där bars brudgummen, där vandrade de
själfva, smyckade till gästabud, och dock — hvem är den,
som trampar jordens grönskande stigar och ej vet, att
han är hemfallen åt bedröfvelsen, åt sorgen, åt olyckan,
åt döden! De gingo och gräto vid tanken på, att intet
jordiskt förmådde skydda dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
