Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1893 / 17 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - “Ryska sympatier“ och rysshat af Knut Wicksell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

“Ryska sympatier“ och rysshat

af

Knut Wicksell.

»Den som får hela verlden emot sig,
har vanligen orätt», säger, vill jag
minnas, Thackeray. För min del har
jag genom mina uttalanden om Sverige
och Ryssland väckt ett så kompakt
motstånd bland alla partier, att det
knappt är möjligt annat än, att jag måste
ha tagit miste, antingen i sjelfva saken,
eller i sättet för framställningen, eller i
den valda tidpunkten — eller i flera af
dessa hänseenden — eller i alla.

Endast i en punkt har jag svårt att
gifva med mig. Saken förtjenar diskuteras;
våra häfdvunna föreställningar i
detta afseende äro i behof af en revision,
en granskande pröfning. Och skulle
det än olyckligtvis vara för tidigt att i
detta land söka uppväcka några varmare
sympatier för Ryssland, så är det
bestämdt icke en timme för tidigt, att det
gamla, oförnuftiga och obefogade
rysshatet tager en ända.

Redan Geijer förklarade under sitt
senare, frisinnade skede, att han »blifvit
van att misstro det så kallade rysshatets
demonstrationer i Sverige». Dock
har han sjelf gjort föga för att mildra
det. Han föredrog att icke skrifva Karl
XII:s historia, framför att rent ut säga
sin mening om denna konung och hans
tidehvarf. Hvad han tänkte derom
finner man i hans brefvexling. »Jag känner
föga någon period», skrifver han år
1838 till H. Järta, »i hvilken både
menniskorätt och menniskolycka så litet
gälde som under Karl XII.»

Och dock är det just det dåraktiga
afguderiet för denna konung och harmen
öfver hans fall, som i ett par århundraden
gjort oss blinda för, att något godt,
något berättigadt kan finnas jemväl på
den motsatta sidan.

För en opartisk betraktelse vill det
emellertid synas, som om Rysslands
politik under Karl XII (hvaraf 1809 var den
så godt som nödvändiga konsekvensen)
hade varit till sitt syftemål fullt
berättigad och endast ett motstycke till vår
egen kort förut fullföljda politik mot
Danmark.

Om Sverige ville lefva, måste det
tränga fram till Öresund och Vesterhafvet;
men ännu långt mer var besittningen
af Östersjökusten ett lifsvilkor för
Ryssland, hvars hela förbindelse sjöledes
med den öfriga verlden den tiden gick
öfver — Hvita hafvet!

Icke kan man med fog påstå, att
det intresse, som dref svenskarne att
utestänga sina ryska grannar från
Östersjön, kunde i betydelse jemföras med
de senares intresse att tränga fram dit.
Det var här liksom i Sveriges strid med
Danmark ett mindre och jemförelsevis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>