Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur det förflutna af Axel Danielson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot den vårdade literära formen. »Af
och för proletärer» skulle partitidningen
redigeras, och om den icke desto mindre
snart nog började tala ur en värdigare ton,
var det säkerligen icke Palms skull. Det
Sterky’ska oppositionspartiet hade en rätt
blick på denna brist i Palms ledareskap ooh
dess önskan att uppdraga tidningens
redigering åt annan person var väl också
befogad. Men man gick för blindt på en
starkare motståndare, och schismen inom
föreningen slutade därmed, att Palm lät
utvotera sina vedersakare.
Denna tvedrägtens period var rik på
ungdomliga misstag men också på den
hänförelse och trosstyrka, hvaraf i regeln
endast ungdomen är mäktig. Om vi den
tiden fäktade mera blindt än nu, så
fäktade vi också mera ursinnigt, och detta
ursinne var af det slaget, som man sörjer
öfver att ha förlorat. Det var det
flammande bålets och den brinnande
kärlekens tid.
Oppositionen vann emellertid sitt
hufvudsyfte: partiorganets förvandling från
ett frispråkigt agitationsblad, till en
respektingivande tidning, därigenom att den
framtvang emot sig nya krafter, bland hvilka
Erik Nordman, undertecknad, K. M.
Ziesnitz m. fi. Den förstnämde förtjenar ett
särskildt blad i socialismens historia i
Sverige. Der var på Café International på
Svartmangatan han och jag första gången
träffades och vardt mötet ett varaktigt
föreningsband. Han var den förste
arbetareintelligens af högre ordning jag lärde känna,
och hans snabba utveckling från smithism
och positivism till lidelsefull
socialdemokrat förde öfver till oss skaror af yngre
och äldre arbetare.
Sedan schismen blifvit bilagd på ett möte
i Murarefackföreningens lokal, där
undertecknad och Hjalmar Branting första gången
möttes, på grund af förhållandena kanske
något misstrogna mot hvarandra, nedlades
oppositionsorganet Nya samhället, Branting
och jag blefvo medredaktörer i
Socialdemokraten, och någon tids lugn utveckling
inträdde, hvarunder partiet växte i styrka
både utåt och inåt. Lugnt gick det dock
icke till på det beryktade mötet i
Arbetareföreningens sal, där det kom till
handgripligheter mellan oss och de liberale
herrarne. Därifrån kommer jag ihåg ett par
hvassa ögon, som gnistrade mot mig af
ilska och förrådde lusten att ta till näfvarne,
när argumenten tröto. Dessa ögon
tillhörde F. O. Björkman, då en liberal stötta,
nu en af våra mest verksamme partivänner.
Genom denna och liknande bragder
fullbordade den liberala arbetareföreningen sin
politiska ruin, och hädanefter hör man
nästan aldrig talas om »den socialistiska klicken»,
utan det står fast för både anhängare och
motståndare, att socialdemokratin blifvit
ett med Stockholms arbetarerörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
