Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur det förflutna af Axel Danielson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jemförelsevis lätt kamp med majoriteten inom
fackföreningarne skulle göra sitt stora
genombrott i hufvudstaden och eröfra den sedan
aldrig förlorade positionen som det enda
verkliga arbetarepartiet, till hvilket hvarje
politiskt vaken arbetare satte sin
obetingade lit.
Den agitation, som med Aug. Palm
såsom första kraft nu började bedrifvas af
den lilla socialdemokratiska klubben i
Svartmangatan, skulle icke så hastigt hunnit
rensa luften och genomföra den andliga
revolutionen inom fackföreningarne, om
icke en dryg del af arbetet undangjorts
af den af Hjalmar Branting redigerade
Tiden, hvilken dog som ett utprägladt, om
också försigtigt socialdemokratiskt
arbetareorgan. Dess stora bedrift är att den ryckt
fackföreningarne i Stockholm ur den
gammalengelska trades-unionismens spår
och med energi och talang betonat
yrkesorganisationernas politiska uppgifter. Det
var ej liten diskussion om denna punkt
inom föreningarne och deras af Sven Linge
ledda centralkomité. Men motståndet blef
med hvarje dag allt svagare oeh när
slutligen vår aflidne partivän J. M. Engström
efterträdde hr Linge var socialismen icke
blott den öfverlägsne segerherren på de
offentliga mötena utan äfven det numerärt
starkaste partiet inom fackföreningarne.
Socialdemokratin framgick här som
allestädes ur en väldig jäsningsprocess, hvari
de sociala och politiska förhållandena
indrogo breda lager af den arbetande klassen.
Genombrottet skedde så mycket snabbare
som de från borgarklassens initiativ här i
landet utgångna rörelserna haft föga
varaktighet och icke lyckats vinna en fast
organisationsgrund. De liberala
arbetareföreningarne voro redan så starkt uppblandade af
bourgeoiselement, att icke ens dess egna
ledare på allvar ansågo dem
representativa för den klass, hvars namn de buro.
Själfhjälpsrörelsen i den gamla meningen
med sin konstlade apparat af ringar,
arbetarebanker och konsumtionsföreningar
visade sig snart vara af reaktionär natur,
då den afsigtligt undansköt stridsfrågan
mellan kapital och arbete och inskränkte
sig till att bekämpa mellanhänderna i
stället för att rikta hufvudangreppet mot det
kapitalistiska öfverklassmonopolet. Och det
öde den Schultze-Delitschska klubben i
Preusen rönt, i det den brast för
socialdemokratins första anlopp, kunde endast
påskynda den Smithska ringrörelsehs
upplösning och förfall, hvarvid den
socialdemokratiska kritiken nog spelade ganska stor
rol. Den tredje och yngsta form
arbetarerörelsen, under den för-socialistiska
perioden iklädt sig, utgjorde här i Stockholm
en blandning af engelskt
fackföreningsväsen och positivistiskt bildningssökeri. Om
denna riktning hade socialdembkraterna i
början att säga för mycket ondt och för
litet godt. Att räkna Anton Nyström med
bland socialisterna, låt vara de
»reformerande», vore att göra våld på språkbruket,
men han har utan allt tvifvel varit
socialismens omedvetne Johannes Döpare, som
röjt marken och framsläpat
byggnadsmaterialet åt sina efterträdare. Och om
positivismen icke såg dufvan, när den ledde
arbetaren till hans första politiska dop,
beror det väl därpå, att denna dufva var
röd och icke hvit.
Året 1886 var socialdemokratins
sturm-und-drang-period. Under vintern hade
alla gamla ledare tätt efter hvarandra
blifvit afrättade på Ladugårdslands-teatern,
och när våren kom, kunde
socialdemokratiska föreningen inviga den första röda
fanan under stor tillslutning och entusiastisk
stämning. Men i jubelropen ute vid
Liljeholmen hade blandat sig ett störande
missljud, som strax därpå skulle leda till den
första och lyckligtvis enda allvarliga
schismen inom partiet.
Aug. Palm, som ingalunda var
okänslig för maktens behag, fick snart emot sig
en opposition, dit Fr. Sterky, d:r A. F.
Åkerberg, Atterdag Wermelin, Hinke
Bergegren bland flere bemärkta partivänner
sällade sig. Det fans hos Palm och det
räknade honom ännu, kanske mer än förr, ett
visst drag af pariastrots äfven mot den
vetenskapliga bildningen och framför allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
