Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Husvill af Knut Tengdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Husvill.
I blomman af min ungdoms dagar
Hvem är jag skyldig tacksamhet,
Om ej den gud, hvars milda lagar
Mig styrka skänkt och munterhet
Och öppnat världens fält för mig,
Där ali hans godhet röjer sig? |
| Sv. Ps. 348 v. 1. |
Det var i slutet på april, då kvällar
och, nätter ännu äro betydligt kalla,
i alla händelser allt för kalla för att
en vistelse ute i det fria natten öfver skall
anses tillrådlig.
Vid 1/2 9-tiden på kvälln kommer en
partivän upp på byrån och frågar:
— Vill hr Tengdahl följa med ut, så
skall ni få se något rysligt?
— Ja, hvad är det fråga om?
— Jo, det är en husvill kvinna, som
går därborta i vattenledningsbärgen, med
sina barn, i den här kylan.
— Jo, det vill jag nog följa med och
se på. Men tror ni, att vi kan göra
något åt det?
— Ja, det är det man får se.
Vi följdes åt. Fram öfver Adolf
Fredriks kyrkogård, och Stora Badstugatan
utåt. Där var lif och rörelse på kvälln,
ty den gatan är öfre och Öfversta Norrs
särskilda handelsgata. Men ju längre vi
komma utåt, dess mindre blir trafiken och
sparsammare belysningen.
Vi möta blott en och annan
hemvandrande arbetare eller arbeterska, som med
trötta steg sträfvar ut i utkanterna från
sina arbetsplatser i de andra stadsdelarne.
Vi vika af in på en tvärgata och upp
på Döbelnsgatan.
Mörk och hotande ligger den ännu
föga ordnade Vanadislunden framför oss
med sina brutna bärgskonturer, ofvan hvilka
vattenledningsreservoaren höjer sig som en
jättestor låda med snedskurna kanter.
Det är ditåt vi styra våra steg, förbi
polisstationens röda lykta, som spejar ut i
mörkret likt en det officiella samhällets,
»ordningens» yttersta säkerhets-utpost i denna
fattigdomens speciella stadsdel, vårt Sibirien.
På vägen ditut har min ledsagare
berättat kvinnans historia, den fattiges
vanliga: om ett lif utan några ljuspunkter,
ett släp utan återvändo, mycket arbete och
litet mat, dålig behandling på nästan alla
håll och kanter. Och så hvad som
närmast kunde angifvas som orsaken till
hennes utblottade läge: barnen hon hade att
slita för, ett par oäkta barn till på köpet!
Si det var det, som kom alla
välgörenhetskäringar att stänga sina dörrar för den
fattiga kvinnan, oaktat hennes lott kunde
vara alldeles nog svår ändå, då barnfäderna
rymt sin kos. Ty det var inte nog med
en karl hon haft, utan två, och det kunde
ju endast råga hennes syndamått i de
»rätttänkandes» ögon.
För en fjorton dar sen hade hon
blifvit husvill, hvarefter hon legat ett par
nätter på härbärget för kvinnor, Riddargatan
42, men där hade hon icke att betala för
sig längre, och dessutom får inte samma
individ ligga där mer än några få nätter
efter hvarandra. Sedan hade hon ett par
omgångar fått ligga hemma i min
följeslagares familj, men de hade inte ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:06:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lucifer/1893/0057.html
