Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husvill af Knut Tengdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tusenden af ljussken likt en mängd ögon i
ett enda jättevidunders hufvud!
Det är en hänförande, en pittoresk syn
i sin sort, som det skulle vara en glädje
att njuta af, om vi inte just hade bredvid
oss ett det handgripligaste bevis på, under
hur olika förhållanden de olika
samhällsklasser, som dväljas inom dessa husmassor
vi se framför oss, framlefva sitt lif.
Därinne i de rikare stadsdelarne kasta sig en
liten procentsats af samhällets medlemmar
i all sköns lyx och öfverflöd, utan att
behöfva det allra ringaste bekymra sig
om, hur de skola få det att räcka till
allting, medan i fattigkvarteren massor af
människor bl. a. riskera att när som hälst
kastas på gatan — liksom nu denna kvinnan
— därför att de inte ha att betala hyran
med. Och dock stå massor af rum lediga,
äfven sedan de öfre 10,000 tillfredsstält
sin värkliga varulfshunger efter
bekvämlighet äfven i bostadsväg! — —
Hvad ondt har hon väl gjort, denna
kvinna? Hon är ung och frisk och vill
arbeta och göra rätt för sig och de sina,
men hon kastas på gatan, därför, att hon
inte har pängar för tillfället.
Och nu går hon här, bokstafligen stäld
utanför det öfriga samhället, som en
lefvande, gripande anklagelse mot samhället
därinne, som så litet bekymrar sig om sina
lastdjur. — —
— Ni nödgas värkligen gå här och
ströfva? Har ni tänkt gå här hela natten?
vände vi oss till henné.
— Ja, i värsta fall. Det vore i så
fall inte den första.
— Men det går väl ändå inte an?
Om ni själf härdar ut, så är det inte
säkert, att barnen gör det. I allra värsta
fall får ni väl gå till polisen och be att få
ligga där öfver natten.
— Ja, jag har varit där och fått ligga
där en kväll, men då sa’ man åt mäj, att
jag inte fick komma igen en kväll till, för
polisstation va’ inge härbärge, sa’ dom.
— Har ni inte försökt därnere? — vi
pekade på missionshyddan.
— Jo bevars. Men . . .
Och så berättade hon om det halfva
löftet om hyreshjälp och mente tro på, att
där var nog inte mycket att vänta i alla
fall.
— Men den där hyddan skall väl inte
vara bara för att predika guds ord i, för
det lefver ingen människa på, utan det skall
väl vara någon sorts välgörenhet också?
Vi försöka därnere — hela kyrksalen står
ju tom, vet ja’.
Nerkomna dit knackade vi på och
syster kom ut, öppnade och begrep genast,
hvad det var fråga om.
— Hör nu, här är en människa med
ett par barn, som vi anträffat här i
vattenledningsbärgen. Vill ni vara god och
härbärgera henne?
— Det kan jag rakt af inte. Jag har
inte mera rum än där jag ligger själf. Och
för rästen så har hon ju varit här förut
och jag har sagt henne, att så snart hon
får rum . . .
— Det där har jag redan hört talas
om. Men det hjälper ju henne inte i natt
— Ja, jag har ingenstans att lägga
henne!
— Men hela kyrksaln står ju tom! Där
kan ni ju lägga henne?
— Kyrksaln? Nej, det kommer aldrig
på fråga, den är till att predika i och den
får icke användas till något annat utan
styrelsens medgifvande.
— Jag tänkte, att den här
missionshyddan var afsedd för någon sorts
välgörenhet.
— Inte alldeles. Vi samla de fattiga
här och hålla predikningar för dem.
— Det kan ju vara godt och väl, som
ni tror, men om di har hufvet fullt af
predikningar, men magen är tom och di
får gå ute och drifva om nätterna för att
di inte har nånstans att bo, så är det lika
illa ändå, det.
— Jaja, jaja, men styrelsen har sagt
ifrån . . . . . . ., stod hon där och skrufva.
— Hör nu, var ni så snäll och ge fan
i styrelsen — jag kunde icke låta bli att
bli arg! — och tag in människan till er
och lägg henne hvar ni kan. Bara hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
