Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själslifvets hemligheter och den nyaste vetenskapliga forskningen af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framträda medvetna, när sinnena slumra
eller uppmärksamheten drages ifrån de
förnimmelser, vi genom dem erhålla,
likasom vi icke se stjernorna förrän
solen gått ned, ehuru de lysa både dag
och natt. Icke får en menniska
plötsligen en förmåga af intryck, af det
aflägsna eller det tillkommande derigenom,
att hon blifvit söfd af en hypnotisör.
Mellan ett sådant söfvande och
förmågan af sådana intryck finnes icke något
orsakssammanhang. I hvarje ögonblick
af sitt lif erhåller hvarje menniska
sådana intryck, men endast under vissa
abnorma tillstånd, då hennes förbindelse
med verlden genom de yttre sinnena
är afbruten, te de sig såsom
medvetna.
Likasom den bild af verlden, vi genom
våra sinnen erhålla, icke är tinget i sig,
så är vår i sjelfmedvetandet gifna
personlighet icke jaget i sig. Den
ojemförligt största delen af vårt själslifs
innehåll kommer nämligen i vårt normala
tillstånd ej till medvetenhet.
Gränslinien mellan den medvetna och den
omedvetna delen af vårt själslif
(medvetandets tröskel) är till en viss grad
rörlig. Endast i vissa abnorma tillstånd
träda en del, annars både för oss sjelfva
och andra dolda, förnimmelser ofvanom
denna gränslinie och blifva medvetna.
Ur det somnambula tillståndet,
likasom öfver hufvud ur den djupare
sömnen, vaknar man i regeln utan erinring
af hvad man derunder erfarit, och
medvetandets tråd anknyter sig till hvad
som passerat näst före insomnandet.
Deremot erinrar sig somnambulen under
sin sömn sina erfarenheter under
föregående liknande tillstånd, likasom man
stundom under den vanliga drömmen
erinrar sig föregående drömmar, hvilka
man under det vakna tillståndet hade
glömt. Hvad som konstituerar
medvetandet af personlig identitet är
erinringsförmågan. På grund af ofvannämda
fakta kunna vi derför i viss mening tala
om tvänne personer i vårt jag, som
skiftevis uppträda — i vakandet och i
sömnen — och som vika undan för
hvarandra likasom natt och dag. Den
ena af dem är bärare af vårt sinliga
medvetande, den andra af det
medvetande, som röjer sig i det dolda
själslifvets yttringar. Jagets delning i dessa
båda personligheter är naturligtvis
endast skenbar; den är ett slags andlig
synvilla, som beror på vårt sinliga med
vetandes begränsning.
Detta leder till ett nödigt
beriktigande af de gängse föreställningarne om
det medvetna och det omedvetna
själslifvet, om glömmande och återerinrande.
I sjelfva verket ligger det en logisk
motsägelse, en orimlighet i att tala om
omedvetna föreställningar eller om att
föreställningarna blifva omedvetna, när
de glömmas, och åter medvetna, när de
erinras. Vid glömmandet är det icke
föreställningen som blir omedveten, utan
den ena personen i vårt jag som blir
omedveten med afseende på denna
föreställning. Både glömmandet och
erinrandet ega endast rum för det sinliga
medvetadet och bero »endast på den
ständiga rörligheten af den der
gränslinien mellan de båda personerna i det
menskliga jaget».[1] Hvad som är glömdt
är endast gömdt i det öfversinliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
