Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1893 / 50 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - “Den som icke försakar.“ En bild ur verkligheten af Viktor E. Lennstrand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

“Den som icke försakar.“

En bild ur verkligheten

af

Viktor E. Lennstrand

———

Vid midsommardansen på Björkvik sågo
de hvarandra första gången.
Bådas föräldrar voro fiskare. Nu
tjenade hon hos tulluppsyningsman
Westerbom på Slangön. Han var hemma och
hjelpte far, fiskaren Markus Ström, som
också var torpare till bruket, under hvilket
han lydde.

Och nu på dansen gick det lustigt till.

Hennes smidiga och mjuka figur,
hennes rena ansigtslinier, hennes skälmska
leende och glada, frimodiga blickar, hennes
okonstlade naturliga sätt och den
frispråkighet, som utmärker flickor af hennes kynne,
gjorde, att pojkarne gerna ville vara
tillsammans med henne, och nu i dansen
var hon, ehuru flera »bättre» flickor
också voro der, dock mest upptagen. Den
blå- och rödrutiga sidenhalsduken låg i
gredelinglänsande veck kring halsen, så att
de svarta väl upplagda rika hårflätorna
glänste bara. Hennes barm häfdes af,
svällande lifsfröjd — hon var varm och
trött, men fick ej andas ut.

Med Johan Ström gick hon för femte
gången i dansen, och när de andra slogo
armen om hennes midja och skämtade
och pratade med henne, var det Johan,
som om endast han borde ega denna
rättighet.

Lisen hade också gifvit honom blickar
och ord, hvaraf han trodde sig kunna
döma, att hon icke tyckte illa om honom.

Så voro de under sång, dans och glam
tillsammans, tills solen gick upp, då
ungdomen ändtligen började skingra sig.

Några hade redan gått. Andra dröjde
väl ännu en stund. Men Johan följde
Lisen vägen hem. Tysta, halft förlägna
gingo de nu vid hvarandras sida, endast
då och då brytande tystnaden med en
likgiltig fråga eller en dum reflexion.

Rätt länge dröjde det sedan, innan de
åter träffades. Till Slangön, der
Westerboms bodde, var det nära en mil från
Björkvik. Och han hade ej något
egentligt ärende dit. Men Lisen var i hans
tankar dag och natt.

Hon visste ej riktigt, hvad hon skulle
tro. Visst hade Johan varit artig och
vänlig mot henne, men det var ju ingenting
att lita på och de hade icke lofvat
hvarandra trohet.

En dag i slutet af augusti skulle det
bli auktion der på ön efter lotsen Holm.
Och der skulle nu en mängd fiskredskap
också gå.

Ja, Johan sade till farsgubben, att de väl
ändå borde dit, för att se, om icke något
funnes, som de kunde få för billigt pris.
Deras skotar och nät voro skrala och
söndriga och de tarfvade alltför väl nya eller
åtminstone några, som voro bättre än dem,
de nu hade så mycket knop med.

Och så bar det ändtligen i väg.

Nu råkades de åter — Lisen och Johan.
Hon var sig lik — glad och skalkaktig.
Och när han helsade på henne, höll han
så länge i hennes hand, att hon rodnade,
och då han frågade, hur det stod till med
helsan och kärleken, drog hon till med en
strof ur en folkvisa och sprang ifrån honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>