Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - “Den som icke försakar.“ En bild ur verkligheten af Viktor E. Lennstrand - Citat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
predikanten ihop händerna, blundade och
började bedja.
Efter bönen upplästes ett kapitel ur
bibeln, och förklaringen började.
På den hvitlimmade väggen bakom
honom stod hans svarta skugga, och då
talaren ofta hade för vana att för mera
eftertrycks skull räcka upp handen med
två utspärrade finger och så göra en
öfvertygande och bekräftande gest, fick svarta
gubben bakom honom horn — hvilket såg
riktigt styggt ut, men det var nog icke
många, som fäste sig vid det.
Predikan var det gamla vanliga, om
vår totala andeliga ruin, nådens härlighet
och det der underliga räknesättet, enligt
hvilket Jesu förtjenster blir vår merit. Den
lede själafienden vill nog intala oss att
»vår egen rättfärdighets trasor» kunna vara
af någon betydelse, men de äro ju endast
jämmer och uselhet inför herrens åsyn och
tiggardrägten är den enda, som passar oss,
herren vare lof! Verlden med sina
skökolustar och trolldomssynder vill nog draga
oss bort från enfaldigheten, men det gäller
att icke ett ögonblick gifva djefvulen rum
i hjertat. Ingenting får stå i vägen för
gud, och alla afgudar måste vi kasta ifrån
oss, ty den allra minsta afgud är dock
stark nog att draga oss ända ner i
helvetet. Här fordrar herren, att vi skola offra
allt för honom och derför säger han också
i sitt ord: den som älskar fader och
moder mer än mig, han är mig icke värd.
Och den som älskar son och dotter mer
än mig, han är mig icke värd. Och den
som icke tager sitt kors på sig hvar dag
och följer mig, han kan icke vara min
lärjunge.
Nu gick det ett ljus upp för Lisen.
Hon måste uppoffra Johan. Han var
den der lilla afguden, som höll henne
kvar.
Och hur stor skulle icke lönen en gång
blifva!
Hvad är väl denna verldens vedermöda
mot den härlighet, som på guds folk en
gång uppenbaras skall?
Och innan Lisen den kvällen lemnade
»samtalsmötet med de bekymrade», hade
hon fått frid och blifvit frälst och lycklig
i gud.
Ja, nu hade hon en rik ersättning i
sin himmelske brudgum, och Johan – – –
ja, gud förbarme sig öfver honom, men
hvarje ömmare känsla till honom måste
hon nu genom daglig helgelse söka
tillintetgöra; dessa känslor voro jü synd.
Och så sjöng hon:
Jag är född till arfprinsessa
af all himmelsk härlighet.
Krans och krona skall min hjessa
bära få i evighet.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
