Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1893 / 55 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hurra! för Jesus. Ett utkast av Hinke Bergegren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hurra! för Jesus.

Ett utkast

af

Hinke Bergegren.

———

Undergifvet — för husfridens skull —
böjde han sig för sin grälsjuka
kärahälft. Visst hände det dock någon enstaka
gång, att han mumlade för sig sjelf ett:
»förbannade käring».

Men han knöt näfven försigtigtvis i
byxfickan; äfven då hon i sin stora
kärleksifver gaf honom en liten knuff, en
ganska bastant en. Det hände allt emellan.
Till och med nu, då flickan låg sjuk. Så
snart han var hemma, stod han och hängde
öfver den lillas bädd. Det tålde inte hon,
gumman hans. Hon tålde det inte helt
simpelt. Och så bad hon honom dra, och
när han inte strax lydde så . . . .

— — Det kunde inte en hund ha
varit kärare än han var; då de gifte sig.
Om hennes känslor fick han dock ej något
riktigt begrepp förr än efter det officiella
ringfjättrandet, vigseln. Smektidens lugn
hann knappt börja, då de äktenskapliga
stormarna drogo in under deras låga tak.
Hvarifrån de kommo, hur de uppstodo,
därom visste han ingenting säkert. Fast
han anade, då han själf tyckte sig vara
utan skuld, att det måste bero på hennes
sinne, som var stridslystet till det otroliga,
utan att egentligen vara elakt.

Stormarna var det, hennes käx, som
totalt blåste ut hans tycke.

Så kom flickan. Och växte upp, stor
och stark. Blef afgudad af båda. Men
förhållandet föräldrarna emellan blef alltjemt
detsamma, än värre. Hur torftigt de måste
lefva — fast nöd kunde de icke tala om,
— hvilket slafveri det än var på fabriken,
allt, allt var ett intet emot slitet i
tvångskärlekens helvete.

När han vaknade om natten eller då
han om dagen stod i sitt arbete, kunde det,
bäst det var, falla honom in en kär tanke,
en dröm om — att han var fri. Fri, och
lefde fram sitt lif i lugn, utan dessa dagliga
styng. Han och Emma, de ensamma.
Hans enda, kära barn, hans allt!

Men just för hennes skull var det ju,
att han måste hålla ut under oket . . .

»Herre gud i himlen», suckade han.
Nu låg hon sjuk derhemma, låg och kastade
sig i feber, rabblande opp för sig själf
långa, mest meningslösa ramsor. Och han!
han stod fastkedjad här vid sitt arbete.
Kunde inte komma nå’n hvart, fick inte
se henne, inte hjälpa henne, och hon —
det var en tanke, som frätte och gnagde,
bet sig in i hans allra innersta, — tänk!
om hon skulle dö.

Han hade anhållit få vara hemma den
dagen; omöjligt så brådt som det nu var
på fabriken. Men inte blef det mycket
arbete af, så som hans tankar upptogo,
förföljde honom. Han tyckte, han såg, hur
hon låg död, leende i snöhvit svepning. Så
hamrades locket på kistan, som skälfde vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>