Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1893 / 77 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlamentarismens teknik, handledning i föreningslifvet af Montanus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Parlamentarismens teknik,

Handledning i föreningslifvet

af

Montanus.

———

Låt oss strax komma öfverens, att hur
varmt vi än äro fästade vid vår förening,
— roligt är där just icke. Är sammanträdet
utlyst till kl. 8, så kommer flertalet
framemot half 9, nio. När det så sent
omsider tar sin början, är det som så ofta
grälsjukan riktigt ger sig luft. För all del, jag
vill visst icke säga, det s. k. bråkmakarne
gifvetvis ha orätt; jag menar blott, att de
som ingenting ha att komma med annat
än med veritabelt skräp: småfnaskiga
anmärkningar, ideliga omtuggningar af hvad
andra nyss sagt etc. etc., de gjorde
föreningen en stor tjänst, om de litet mindre
ofta togo till ordet, alldeles tego eller
yttrade sig så kortfattat som möjligt. Nu
rinna som oftast timmarna, den ena efter
den andra, bort i evinnerligt prat. Och
midnatt ligger re’n bakom en, då man slö
och sömnig spritter till vid ordförandens
förklarande klubbslag: sammanträdet är
slut!

Lyckligt och väl om något verkligt
gagneligt har uträttats. Något som
uppväger de olägenheter, som säkert en och
hvar känner till. Trött efter den långa
arbetsdagens slit har jag behof af något
lifvande, uppryckande. Och som min nästa
arbetsdag tar vid tidigt morgonen därpå,
är det af vikt, jag icke kommer för sent
i säng. Det är onödigt söka förneka, att
det moderna, d. v. s. öfverdrifna
föreningsbevistandet verkar skadligt på en
kroppsarbetares såväl kropp som själ. Man blir
nästan utsliten, bara af att »hänga» på möten
och sammanträden, hvilka efterlämna ringa
behållning eller kanske icke ens med ett
uns bidraga till min egen eller den stora
sakens förkofran.

En annan högst betänklig nackdel är,
att, om jag är gift, jag försummar hemmet.
Jag tänker särskilt på barnen. Skall deras
uppfostran helt och hållet kastas på den
religionsförfäande folkskolan samt på
moderns skuldror? Är det icke tvärtom min
plikt, att med den kunskap, jag varit i
tilfälle skaffa mig, först och främst verka
lifvande, uppfostrande på den lilla krets,
som ligger mig närmast? Men hur skall
det tillgå, då all den tid jag möjligtvis
kan ha ledig, egnas blott och bart åt de
många föreningar, jag tillhör, o. d.

Det är naturligtvis icke afsikten med
denna lilla uppsats att förkasta
organisationen, långt ifrån; — dess oerhörda
betydelse är ju alltför väl bevisad. Det är
felen och öfverdrifterna i det nuvarande
föreningsväsendet, jag i korthet velat
påpeka, samt i detta sammanhang göra
några anteckningar om de regler, man af
erfarenhet kommit att fastslå såsom
bestämmande i och för ett sammanträde
(eller möte) och dess gång.

Innan jag öfvergår därtill, är det dock
en känd gammal sats, det kan löna
mödan att erinra om; den så att säga ligger
till grund för alla de öfriga, och lyder:

»alla sätt äro bra utom de tråkiga».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>