Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlamentarismens teknik, handledning i föreningslifvet af Montanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Främsta orsaken, hvarför öfverläggningar
så ofta uttänjas i det ledsamma, torde
vara den redan nämda: att talare efter
talare uppträda med precis ett och
detsamma, den ena än mera outhärdligt »lång»
än den andra. Det är ju möjligt, de
själfva tro sig komma med något nytt;
och det är därföre, de tillika ha den
sorgliga ovanan att stå och idissla samma
tanke, samma fraser.
Härvid kan, såsom dock vid första
ögonkastet måhända tyckes, ordföranden
egentligen ingenting göra. Begrips, han
kan på ett försiktigt vis göra uppmärksam
på förhållandet och uppmana deltagarna,
att, i stället för långrandiga återupprepanden
af hvad förut blifvit sagt, helt kort och
godt instämma med den eller den talaren.
Hufvudvilkoret för att en ändring härutinnan
skall blifva möjliga är dock, att det
står klart för en och hvar, att om han
vill deltaga i diskussionen, det är hans
oafvisliga plikt, att noga följa med öfriga
talares inlägg, själf veta hvad han vill
säga och yttra detta kortast möjligt. Hur
ofta hör man icke talare begynna kvickt
nog med ett erkännande, att han ingenting
har att säga, »men eftersom» han
begärt ordet så . . . Och hur vanlig är
icke den uppfattningen, att ju längre och
sammanrört ett tal är, dess bättre. »Det
där var ju ingenting, det var ju bara ett
par ord», hörde jag en gång en pärson
yttra om ett anförande, som odisputabelt
var synnerligen klart och slående, men
mycket kort.
Gifvetvis beror det på deltagarna
själfva, huru raskt och på samma gång
grundligt det kan gå undan med de
föreliggande frågorna; men den roll,
ordföranden spelar, det må vara på ett stort
möte eller på ett vanligt föreningssammanträde,
är onekligen rätt betydelsefull. Han
har att, trots de skiftningar i åsikter som
kunna göra sig gällande, trots allt möjligt
onödigt prat som inmänges i diskussionen,
och trots sina egna anti- och sympatier,
söka föra det hela raskt framåt och
framför allt att vinnlägga sig om en opartisk
ledning. Det duger icke att utse sin vän
till ordförande blott emedan han är ens
vän, att välja en meningsfrände blott som
sådan, icke ens den som man sätter värde
på såsom talare, ty det är mycket
möjligt, han icke alls är lämplig att handtera
klubban. Det kräfves nämligen till
ordförande pärsoner, som framför allt kunna
vara opartiska samt ega snabb och säker
uppfattningsförmåga. Att sammanträden
så ofta bli så resultatlösa, det hela ett
nonsens, är förvisso merendels beroende
på ordföranden, som antingen själf velat
spela för bestämmande i roll eller icke egt
kraft nog att ha »ledningen» om händer.
Lika litet som han får vara en storkaxe,
den där vill att allt skall gå efter sin pipa,
får han nämligen höra till de villrådiga,
tafatta, som, just när det gäller, misströstar
eller står där med klubban i hand som
en annan bortbyting.
En obehaglig och farlig vana, många
ordförande ha, är, att från ordförandeplatsen
hålla långa föredrag om både ett
och annat. I nybildade föreningar tar
detta sig måhända storslaget ut, men
sent omsider ledsnar nog medlemmarne
på dessa långtrådiga utläggningar eller
förmaningar. Bestämd, kort och icke
talträngd, sådan skall en ordförande vara.
Att deltaga i diskussionen hör ej häller
ordföranden till, åtminstone icke från
ordförandeplatsen.
Hans intresse är därtill för mycket
upptaget. Han har att tillse ordningen
under mötet. Och att föredragningslistan,
som i förväg bör vara uppgjord, följes.
Diskussionen måste han vaket och
nogsamt följa, anteckna de som begära ordet,
i den tur de anmäla sig o. s. v., o. s. v.
För större tydlighets skull brukar han
sedan stryka ett streck öfver den talares
namn, åt hvilken han lämnar ordet.
Yrkandena, som framställas, måste han, om
de ej skriftligt affattats, uppteckna; och
kan för säkerhets skull, sedan talaren
slutat, kontrollera om yrkandet af honom rätt
återgifvits.
Men ordförandens svåraste uppgift är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
