Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den stora dagen. Invigningen af Stockholms Arbetarebörs. Referat af C. N. Carleson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lif och spänstighet som fordom i den lilla
gestaltens rörelser.
Burns åter gör ett intryck af lugn och
säker handlingskraft med sin korta,
undersätsiga, tämligen korpulenta figur. De båda
männen tyckas just nu göra vår unga
arbetarerörelse en komplimang, ty Hjalmar
Branting böjer lätt sitt massiva hufvud och
ler förbindligt å allas våra vägnar under
den tjocka mustaschen. Nu sällar sig till
kretsen Axel Danielsson, mörk och axelbred,
i sin mannaålders fulla kraft; det svarta
helskägget pryder sin man. Han sitter ännu
kvar i Malmö, men tycker fortfarande om
att resa och syns här också litet emellan.
Litet längre bort står Fredrik Sterky bred
och trygg; en hård agitationskamps
strapatser ha ej förmått att bita på hans goda
hull eller lägga veck i hans fryntliga min.
Han står just och språkar med ett par unga
damer, då en smärt man med milda,
djupblickande ögon tar honom i knappen. Det
är den gamle partivännen Luthman, som
slagit sig godt fram i yankeernas världsdel
och aldrig skulle ha lemnat sitt nya hem,
om ej Arbetarebörsens invigning med
underbar makt hade lockat hans håg. Nu är
han hitöfver på en, sommartripp. Äfven
ett par andra »Jankees» upptäcker vår
spejande blick. Där ha vi ju Nordman, gift
och familjefar sedan några år tillbaka; han
talar med lilla Atterdag Vermelin, en tid
spårlöst försvunnen, men dykande upp igen,
sedan det ändtligen böljat dagas i det
gamla Sverge. Och så ha vi gamle
»mäster Palm», grå i skägget som en
isbjörn; den lilla figuren kan ej hålla
sig stilla, utan kilar omkring på den
allbekanta foten så snabbt som en synål
ränner i en ryggsöm. Öfver venstra
galleriets räck lutar sig äfven en välbekant
gestalt. Mannen bär det odödliga namnet
Jonathan, och han ser i dag så godmodigt
ned på »de bloddrypande revolutionärerna
och samhällsomstörtarne», som om han
aldrig dikterat saligen afsomnade liberala
valmansföreningens kostliga bannlysningsbulla
våren 1893. Men nu syns i en
dörröppning Jörgens spejande blick och vänliga nick
och att fortsätta vore att falla honom i
ämbetet.
Det är ock på tiden att vända blicken
åt annat håll, ty upp på estraden skrider
nu ett långt tåg af män och kvinnor och
sorlet i salen tystnaf i döfva hviskningar.
Det är den stora kollektivkören, som
intager sin plats för att öppna festen med en
festkantat författad af K. Gabrielsson.
Kören är sammansatt af Allmänna
arbetaresångföreningen, Mål aresångföreningen,
Utilistiska samfundets kör, och —
Typografernas sångförening, som benäget
medverkar, sedan Stockholms typografiska förening
i likhet med de flesta förbundsfilialerna för
några år sedan räckte brodershanden åt
de socialistiska organisationerna och satte
en ny länk till den solidaritétens kedja, som
bör förena alla arbetets söner.
Nu brusa de första tonerna genom salen,
allt mera fulltonig, allt mäktigare höjer sig
triumfens hymn, sänker sig så åter liksom
tagande ansats på fasta jorden för att stiga
till stormande jubel, och klara, skärande
höras genom melodiens skiftningar kantatens
ord. Den lyder:
Kör. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
