Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1894 / 47 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ditt och datt om arbetareförhållanden i Amerika af Alf. Luthman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ditt och datt

om arbetareförhållanden i Amerika.

Af

ALF. LUTHMAN.

Det gifves ögonblick då äfven den
klassmedvetne och följaktligen med verkligheten
räknande arbetaren, glömmande sin bittra
existenskamp, öfverskattar sina krafter och tror sig kunna
vid sidan af sina pligter som matanskaffare åt
familjen, uträtta något mera väsentligt för sig
och sin klass’ höjande. Grunddraget i hans
karaktär, den starkt utpräglade samhörighetskänslan,
förleder honom ibland att afgifva löften dem hans
krafter icke räcka till att infria. Många af oss
utvandrade arbetare komma hit med en stark
föresatts att hur våra öden än ville gestalta sig i det
nya landet, flitigt sända meddelanden till
arbetarepartiet därhemma. Icke kunde vi ana att
existenskampen här i Amerika rasade så förtvifladt!

Väl hitkommen, spännas hvarje muskel och nerv
för att kunna anskaffa de nödvändigaste
existensförnödenheter, isynnerhet under nu rådande stora
affärskris. Ens intellektuela menniska får
härigenom liksom ett bakslag, ty, att dag ut och dag
in nödgas brottas skarpt endast för att vinna ett
torftigt lifsuppehälle, medför i de flesta fall
förkrymta och oklara synpunkter. Tar man itu med
att skrifva blir tonen vanligen bitter och så säger
sjelfkritikern: »kasta pennan och besvära icke
andra menniskor med ditt gnäll»; på så sätt upphör
man slutligen att skrifva alls.

Dessa reflektioner, hvilka framkallats af den mig
tillsända anmodan att skrifva ihop något för
»Lucifer», må utgöra, dels en ursäkt för det jag icke
så flitigt som jag velat sändt meddelanden till
vännerna i Sverige; vidare hjelper den läsaren att
förstå hvarför nedanstående är af så »overfladisk»
beskaffenhet.

Ämnar du dig till Amerika, så försäkra dig
först om ett spänstigt lynne, en försvarlig helsa
och god arbetsvilja, då möjligen går det att
slå sig fram här; saknas dessa egenskaper, så
stanna der du är, ty Amerika är rikt nog förut på
urspårade existenser.

Antagom att du är handtverkare och en skicklig
sådan. Med gesällbref på fickan kommer du hit
och får genom någon lycklig slump arbete i ditt
yrke. Håll dig nu trankil, ty dina under en
långvarig lärotid insupna yrkesbegrepp bli illa åtgångna.
Någon arbetskamrat frågar hur länge du har
arbetat »in this Bisenes». Du svarar sanningsenligt:
sedan mitt fjortonde år. Frågaren mönstrar, dig
med en förvånad och ömkande uppsyn; han tänker:
underliga förhållanden och menniskor i det gamla
landet, arbeta så där troget och från så unga år i
samma arbetsbransch, ofattligt!

Du ser dig förgäfves om efter lärpojkar, villige
och pligtige att springa efter förfriskningar eller
i öfrigt gå dig tillhanda. Lärlingssystem efter dina
begrepp existera icke här. Man tar sig helt enkelt
till med än det ena än det andra arbetet, går för
underbetalning, lärer lite här och lite där, tills
man anses vara kompetent. Berätta för en infödd
Yankee att du stått 4 à 5 år i lära och dertill
gjort utlärlingsprof, och du riskerar att bli
engagerad vid något Dim—Museum (10 Cents
förevisning) såsom ett utländskt tålamodsvidunder!
Under arbetstiden har du att gno på i ett gnoende.
Den gamla gemytliga vanan att ibland ta sig 5
minuter får du räkna till dina kära minnen.

Det själfsäkra, trygga, som ändå i viss mån präglar
handtverken och deras utöfvare i gamla landet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>