Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
38 I LANDSFLYKT.
stad, satte mig snart in i arbetet, förvärfvade mig småningom ett slags
skicklighet och fick slutligen plats här i staden. Om jag sedan har varit en
rättskaffens man, veten I.
Han höll upp ett ögonblick. Fortsatte sedan:
—> Säg inte, att jag i min olyckas stund kunnat förtro mig åt någon
— till hvem? Det fans ingen, som kunnat utplåna min skuld och upprätta
mig. Jag tvingades att vara falsk, tvingades till bedrägeriet att taga
ett diktadt namn för att bli hederlig, därför att världen aldrig förlåter
och glömmer ett begånget fel, utan ständigt minnes det. På mitt falska
prästbetyg, som jag lyckats skaffa mig, uttog jag lysning hos prästen till mitt
äktenskap. Hur skulle jag eljes nått den lycka jag trådde efter? Jag
längtade efter’ ett eget hem, en älskad maka och barn. Jag hade väl, menen I,
kunnat träffa på någon bärmhärtig människa och sagt, hvad jag nu bekänt för
er, och fått råd och hjälp i min stora nöd. Ja, väl vet jag, att inte
mänskligheten ändock är sådan,v att där inte fins något hjärta, men — förtegenheten,
mina herrar, skulle jag säkert inte träffat på. Denna är en så sällsynt dygd,
att den bästa karaktär saknar den, ty hvar och en har sin vän och den
vännen har också en vän, att nedlägga sitt förtroende hos, och så undan för
undan. Det är brist på förtegenhet, som vållar så mycken sorg i världen.
Han hade inte en enda gång blifvit afbruten, utan man lät honom
obehindradt fortsätta, djupt gripne och skakade af sanningen i hans ord.
— Om jag hade förtrott mig till någon af Er, mina herrar, —
fortsatte han, — skulle ni ha blifvit tystlåtne intill döden? Förlåt, att jag
tviflar därpå — och därför fortsatte jag att vara tyst till denna stund, då jag nu
tvingats att tala. Jag vill inte försvara min förbrytelse i min ynglingaålder
med jämförelse af hvad andra ostraffadt dagligen begå, emedan den eger sitt
försvar ändå inför den bättre tänkande. Men här ibland oss gå män, hvilkas
oredlighet ej är någon hemlighet, men som likaväl utmärkas på mångahanda
sätt, och de åtnjuta alla medborgerliga rättigheter, därför att de förstått att
inte komma i någon slags kollision med lagen, en konst, som förblef en
hemlighet för den sjuttonårige ynglingen. Nej, nej, säg ingenting! — Han
utsträckte afvärjande sin hand, fastän ingen gjort min af att vilja säga något, —
Ert medlidande, mina herrar, är jag tacksam för, men det gagnar mig till
intet, — här svek honom rösten.
. Han for med handen öfver ögonen, vände sig långsamt om och gick.
Ingen häjdade honom — de sutto alla tyste, borttappade från sig själfve.
Af allt hvad Rudolf lidit hade denna stund varit den* bittraste i hans
lif. Och dock återstod en ännu större förkrosselse — bekännelsen inför hustrun
och barnen. Katrina, som varit så stolt och vuxit i högmod öfver hans
framgångar, huru skulle hon väl mottaga underrättelsen om den vanära, som
vidlådde honom? Och barnen skulle helt visst komma att bäfva för den skam,
som komme öfver deras hufvuden. Skulle deras och Katrinas kärlek vara nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
