Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man. Tung har förebråelsen legat öfver mig, som bedragit alla, hvilka hedrat
mig med ’ sitt förtroende, men dömen mig ej alltför obarmhertigt! — rösten
darrade och tårarne rullade långsamt utför kinderna. — Jag trodde, att en fallen
kunde stå upp igen, men jag finner nu, att det är omöjligt. Jag tänkte, att
den, som försonat sin synd, åter vore ren, att, då jag betalat min skuld till
samhället, jag också vore kvitt den. Så borde det vara, men jag vet alltför
väl, att det ändå ej så är, emedan samhället alltid utan förbarmande utkräfver
en lifstidslång ränta. Ni förstår väl därför, mina herrar, hvarför jag dolde
mig falskligen under ett antaget namn.
Han hade icke förändrat ställning, utan stod ännu stödd med händerna
mot bordskifvan. Lampskenet föll öfver hans grånade hufvud och bleka ansigte,
där sorgen gräft djupa fåror.
— Jag har aldrig varit någon förhärdad brottsling, — började han
åter, — och tukthuset kunde inte fördärfva mig, som de fleste. Min
förbrytelse skedde vid sjutton års ålder. Sjutton år, besinnen det, mina herrar!
Jag var ju så godt som ett barn och mindre straffvärd och tillräknelig än
någon af de ynglingar, som uppfostrats i ett lyckligt hem och aldrig vetat
hvad nöd är. Föddes i armod, förlorade tidigt både mor och far, kom
fattigvården till last, visste ingenting annat af än svält, umbäranden och led öfver"
gifvenhetens alla fasor — se där i korthet min historia, som förklarar allt.
Jag drefs ut i lifvet för att skaffa mig mitt uppehälle, utan skydd för dåliga
sällskap, som förvillade mina moraliska begrepp och inledde-mig i frestelser.
Ack, mina herrar, jag egde ju inte, hvad ni säkert alla äga, minnet af öm
föräldravård och hågkomst af ett lyckligt hem, kärlek, uppfostran och allt som
tillfaller de bättre lottade. Jag egde intet af detta, säger jag, som kunde
stödja mig från fall på den törniga väg, jag hade att vandra. Inte ett
deltagande varnande ord, som häjdade mig i frestelsens stund, eller en hand, som
sträcktes till min hjälp, då jag var utblottad på allt. Jag sade, att jag var
endast sjutton år, då jag begick min missgärning, väl vetande att jag gjorde
något orättrådigt, men inte med en tanke på, att det aldrig kunde försonas.
Jag dukade under för begäret efter pänningar, som kunde gifva mig något af
allt hvad jag fått försaka, och jag skref en falsk revers, lyckades, och den
lyckan gjorde mig djärfvare, så att jag skref en till och så ännu en, upptäcktes
och dömdes till tukthuset. Visserligen benådades jag med några år mindre af
straffet, men då jag återfick friheten, var jag dubbelt brännmärkt, dubbelt
hjälplös. Ingen fans, som förbarmade sig med att beskydda mig, ingen, ingen
i hela det krisMiga samhället, — här blixtrade hans ögon åter till, — och
ingen utsigt fanns att återvinna det medborgerliga förtroendet. Då bytte jag
namn, för att bli okänd och för att på hederligt sätt kunna förvärfva mitt
bröd, och lyckades på ett öfvermåttan lyckligt sätt. För det mekaniska arbetet
hade jag alltid haft lust, fastän aldrig tillfälle därtill. erbjudit sig för mig.
Slumpen kom mig emellertid till hjälp och jag fick plats på en mekanisk verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
