Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kamp om rätten af Hj. Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lige, då de icke föredrogo den enklare utvägen att samla dessa utstötte på
särskilda listor, som de läto sinsemellan cirkulera. Sådant var visst inte
»hindrande» efter engelsk lag, lika litet som det efter ännu gällande svensk
lag är »tvång utan laga rätt», när ukasen kommer: ur fackföreningen eller
ur arbetet!
År 1872 dömdes ett antal eldare vid Londons gasverk till 1 års
fängelse för försök till tvång mot sina arbetsgifvare genom förberedelser till en
strejk! De herrskande klasserna försvarade domen på grund af de dömdes
för »det hela» särskildt vigtiga yrke. Förgäfves genmälde fackföreningsmännen,
att denna skilnad var absolut olaglig; Gladstone och hans parti vände döförat
till. Men arbetarne tröttnade icke. Ströskrifter om de domar, som fällts under
den nya lagen, spriddes i massa. Man brännmärkte de riksdagsmän, som
gjorde sig höga mot fackföreningarnas »parlamentariska komité»; allt
förbereddes för att vid nästa * allmänna val de organiserade arbetarne icke skulle ge
sitt stöd åt någon, som icke förband sig att rösta för det förhatliga
strafflagstilläggets slopande.
Dessa allmänna val kommo 1874 — och beredde de öfvermodige
liberale ett lika oväntadt som fullständigt nederlag. De konservative hade i
massa förbundit sig att verka för arbetarnes närmaste fordran, men än mera
betecknande för känslorna i arbetarevärlden var uppställandet för första gången
af ej mindre än 13 själfständiga arbetarekandidater mot både liberale och
konservative. På två ställen, i grufdistrikt, gjorde de förre en dygd af
nödvändigheten och accepterade arbetarnes män; på de andra platserna stod
man till det sista som tre skilda partier, med den effekt, att de konservative
i alla dessa kretsar valdes. De, som minst sörjde häröfver, voro Englands
»sansade» arbetare. De hade vid denna tid funnit med professor Besly att
»skilnaden mellan en tory och en liberal är densamma som mellan den öfre
och den undre kvarnstenen. Det kan förtjäna tilläggas här, att ingen mindre
än John Stuart Mill 3 år förut uttryckligen anbefalt arbetarne en själfständig
politik, äfven till priset af konservativa val, för att på så vis tvinga de liberale
att omsider beakta arbetarnes kraf.
Så var då Gladstone störtad, och det dagades för arbetarnes rörelsefrihet.
Den nya konservativa regeringen gjorde .först ett förhalningsförsök, men
arbetarne hade vid valen så tydligt visat, att de i dessa frågor ej vore att leka
med, att man snart tog sitt parti att uppfylla sitt löfte. Inrikes-sekreteraren,
numera viscount Cross, framlade i juni 1875 två propositioner, hvilka med
några tillsatser från radikalt håll ännu samma år blefvo lag. 1871 års »tillägg
till strafflagen» blef utan vidare upphäfdt. Ett par nya lagar om
sammansvärjning och egendomsskydd satte bestämda och rimliga gränser för
tillämpning af sammansvärjningslagstiftningen i fackliga strider. »Husbonde- och
tjänarelagen» af 1867 utbyttes mot en »Arbetsgifvare- och arbetarelag»,
grundad på principen att de äro två likstälda parter, som ingå ett civilt kontrakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
