Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kamp om rätten af Hj. Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Londons skrädderiarbetares fackförening förde i juli 1867 en stor strejk,
hvarunder noggrann vakt hölls utanför de blokerade arbetslokalerna. Härför
dömdes fackföreningens tjenstemän, som organiserat vakthållningen, icke för
personligt våld eller aktivt »hindrande», men på grund af en tolkning att man gör
sig skyldig till »hindrande» redan genom att besvära med mörka blickar, ■ eller
genom att strejkande finnas tillstädes i stort antal, äfven om inga våldsamma
handlingar eller åtbörder från dem kunna påvisas. Det hade också förekommit,
att blott ett fredligt meddelande att en strejk skulle utbryta dömts som
brottsligt »skrämmande» af arbetsgifvarne; år 1851 hade på samma grund
fackföreningsmedlemmar straffats, som slagit upp affischer om en strejk.
Med. sådana minnen af öfverklass-lagtolkning måste Englands
fackförenings värld bli djupt förbittrad öfver denna tillsats till hvad de hade tänkt sig
skulle bli blott ett samhällets högtidliga erkännande af fackföreningen. I ali
synnerhet kände man bittert undantagslagstiftningens skam; om en annan
förening i sitt syfte ordnade sådan fredlig »vakthållning», hade lagen ingen
rätt att blanda sig däri. En fackföreningskongress sammankallades till den tid,
då parlamentet väntades ha frågan före — i England anses sådant naturligt,
inte »revolutionärt» — protester och påtryckningar på riksdag och regering
försöktes på allt vis, men allt var förgäfves. Hughes och Mundella stodo så
godt som ensamma på arbetarnes sida i parlamentet, och det af öfverhuset
ytterligare skärpta förslaget blef lag, blott med den rent formella ändring, att
alla straffbestämmelserna utbrötos ur fackföreningslagen och rubricerades som
ett särskildt »tillägg till straftlagen».
Det bör icke glömmas, som lärorikt för historien om liberalismens
ställning till arbetareintressen, att vi — naturligtvis! — finna den outsägligt
prisade Gladstone i spetsen för dem, som uttryckligen afvisade hvarje tanke
på att ändra det sakernas tillstånd, som den nya lagen stadfästat. Tvärtom,
både den liberala regeringen och parlamentet förestälde sig, att nu var omsider
den segslitna fackföreningsfrågan skaffad ur världen. Fackföreningarna, nu
samverkande genom årliga kongresser och sin 1871 första gången valda
»parlaménta-riska komité», läto emellertid ej modet falla därför att det skenbart såg
hopplöst ut. Också gåfvo dem dagens händelser ständigt nya illustrationer till det
absurda tillstånd, som, längesedan uppgifvet i England, här tyckes föresväfva
både polis, riksdag och domarekår som ideal: att strejka är lagligt, för ali del,
men vilja arbetarne göra sin strejk effektiv, så hemfalla de under strafflägen.
År 1871 fängslades i Syd-Wales sju kvinnor, därför att de sagt »bäh!» åt en
strejkbrytare. Nu aktar man sig för sådant i England, men i Norberg var
det 1892 »rättvisa». Otaliga voro domarne för okvädingsord mot dessa
kapitalismens gullgossar. Och alldeles som hos oss nu: medan snart sagt allt,
som arbetarne kunde göra för att söka förebygga strejkbryteri, förde dem till
domsalen och fängelset, fingo arbetsgifvarne absolut ostörda öfva sin
uppfinningsförmåga i att formulera afskedsbetyg med dold prickning af misshag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
