Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En social Sekelslts-Krönika af Pehr Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cypressen blommar, där en gifmild natur dukar fram sina håfvor, men ändå
hundraden och lika många tusenden träla i lagrad smuts- och sönderslitna trasor
— att särskilt där män resa sig och trotsa tyrannerna med dolk och bomber, är
det så underligt? Nej, och tusen gånger nej. Ett undervärk vore motsatsen.
Se där Vaillant, Caserio, och hvad de allt heta dessa, som angripits af
socialt vansinne, hvem satte bomb och dolk i deras hand. Svara ni med
handen på hjärtat, då är jag säker på att jag slipper. Detta är intet försvar
för handlingen som sådan, nej det är en anklagelse — en anklagelse mot; det
bestående samhället och dess hycklande försvarare . . .
Den oskyldige president Carnot är död för Caserios dolk och denne
senare är ock död — för samhällets hand. Men ändå är icke samhället, någon
stund säkert hvarken för presidenters, konungars eller kejsares eller ens sin
egen tillvaro. Nemesis!
* * ;
* ; >
Jag såg i Österled\ i Zarers land, ett tröstlöst tåg, led vid led, det
släpade sig fram, och gråt och tandagnisslan steg mot tung, molnhöjd sky.
Det drog hän mot ändlös stepp och skog i genomträngande regn på bottenlösa
och i stekhet sol på damhölj da vägar. Dag ut och dag in, år ut och år in
fortgick tåget, ständigt rekryterat af nya skaror. Det var ett tåg utan
återvändo och rekryterat af gammal och ung, af alla åldrar, från spenabarnet till
den på grafvens brädd stapplande åldringen, mankön och kvinkön,. ett tåg,
fram-drifvet af bajonetter och soldaters råa svordomar — på zarens befallning. Och
tåget gick mot årslång pinodöd i Sibiriens fängelse- och grufhål — såvidt icke
den olycklige var nog lycklig att stupa död ned i landsvägens dam eller smuts.
Och hvad mera: jag såg i fängelsehålornas kassematter knutpiskade, och
med andra djäfvulska marter torterade . . . Och jag såg resta galgar, däri döda
människokroppar hängde. Zarens vedergällning!
Så regerades 13-åra. Och skyddad var zaren, den mäktige på jorden.
Lefve han, ljöd det tusenstämmigt — på polisens befallning.
Men jag såg en ensam, obeväpnad skepnad vandra hän mot zarens
befästa och bevakade borg, Gatchina. Han hade öfver sig kastat ett svart dok,
ur hans ögon lyste en underlig öglans, som allt betvang. Och hans tänder
lyste hvita under det evigt stelnade grinet. Men zaren väntar icke, han! har
icke kallat den sällsamme gästen. Objuden kommer han och går när det honom
lyster, och zarer och furstar och mäktiga och slafvar och tiggare följa när: han
bjuder välkommen till sina mörka "boningar.
Se, nu skrider den sällsamma skepnaden in genom den täta polis- och
soldatkordongen. Alla . vika bleka åt sidan, utan att göra minsta tecken att
häjda den objudne. De mumla endast: »Gud skydde zaren!» Men skepnaden
ler hånfullt, hemskt . . . Han låter af intet häjda sig. Han skrider uppför
mattbelagda marmortrappor, förbi guldsmidda, krypande lakejer, igenom
parfym-doftande budoirer, genom guld-, silfver- och spegelglänsande salar, Alla vakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
