Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En social Sekelslts-Krönika af Pehr Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böja sig i stoftet. Nu är han vid det allra heligaste: zarens kabinett och
sängkammare. Utan tvekan och utan tecken stiger han på . . . Den mäktige rycker
häftigt till; en obetvinglig smärta bemäktigar sig hans kropp, men han bjuder
icke gästen välkommen. Gästen fordrar det icke heller, han slår sig tyst, men
obesvärat ner och väntar, väntar tills den behageliga tiden för honom är inne
att bjuda upp till hädanfärd från makt och prakt och lifsglädje — om denna
här varit hemmastadd...! ?
Men zaren vrider sig på plågans läger. Han ringer och ger kvidande
några tysta befallningar, med ängslan blickande hän på den tyste, objudne gästen.
I ett nu röjes feberaktig ifver bland guldsmidda lakejer. Kurirer spränga
ut i nattens mörker — på zarens bud. Zaren lider...! För en gång står han
på jämngod fot med tiggaren på gatan och den förviste från Sibiriens
smuts-fyllda landsvägar. Men gästen ler sitt stela, isande leende..
Med ånghästens hastighet anlända världens skickligaste underhandlare
med den objudne gästen, hvilken de känna sedan åratal och hvilken de gjort
till sin specialitet att söka bjuda spetsen. Underhandlingarna fortgå i dagar och
nätter, men intet hjälper ... Zaren lider... Konferens hålles af
underhand-larne och utslaget blir: Zaren måste söka undfly den objudne gästen med
blixtens hastighet. Färden gäller solig söder. Kanske gästen blir efter, kanske
han förlorar spåren...!
I ilande fart går flykten i dagar och nätter. Zaren flyr, han, den
mäktige, böjer sig för obeväpnad, obestämd skepnad. ..! Livadia på Krim,
Sebastopols idylliska ö i Svarta hafvet, blir första anhaltstation. Zaren skrider
förbi bockande, guldsmidda lakejer in till sina lysande rum. Se, så vänligt solen
ler från sin himmel och millioner slafvar lyda zarens minsta bud. Hvad det
vore skönt och godt att lefva... Kanske den objudne förlorat spåret...
Nej, o fasa! Se där skrider han redan stolt och majestätiskt öfver
zarens dörrtröskel. Skräck griper alla, hög och låg. Zaren ligger kvidande på
sitt läger. Zaren lider...! Gästen ler sitt hemska leende. En förtviflad kamp
föres mellan underhandlarne och gästen om zarens lif. Men hoppet har länge
sedan flyktat. Dock, kanske att flykt till ännu soligare näjder kan båta. Men
zaren är dödstrött; han, liksom så mången som sjunkit ned i Sibirilandsvägens
smuts, har famnats af den slöa apatin, dödens ene broder. Den objudne
gästen har snart spelet vunnet.., Zaren lider... Striden fortgår ännu dagar
och nätter med »fader Johannes» hjälp. Han beder. Men så en dag står gästen
som obestridd segrare, härskaren har famnats af härskarnes behärskare: Döden 1
Zaren har gått till Hades boningar.
Och ute bland lakejhopen ljuder: »Zaren är död, ’folkets far’ är död.
Gud vare hans själ nådig!»
Folket andas ut — för ett ögonblick... Ty snart ljuder ropet: »Lefve
Zaren!» Den hundrahöfdade hydran har födt en ny son, kanske en ny tyrann,
ett redskap i reaktionens, den heliga synodens blodbesudlade näfve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
